KarinBjerkhaug

Att en människa ska slitas från jorden bara 15 månader gammal utan att fått ha upptäckt den. Att någonting kan hända så snabbt och få ett sådant hemskt avslut är ett mysterium. Att någonting så oskyldigt och barnsligt som att gunga ska kunna leda till ett hemskt öde för detta barn, för föräldrar, mor-och farföräldrar och för hans storebror som nog ännu inte kan förstå att hans lillebror för alltid är borta. Man undrar hur någonting sånt här egentligen kan få hända. Livet är inte rättvist, inte det minsta. Det finns en person som har mist båda sina föräldrar, alla sina syskon, ett barn och nu ett barnbarn. Borde det inte finnas en gräns för hur mycket man ska behöva gå igenom?
   Egentligen kanske jag inte borde uttala mig om detta eftersom jag själv aldrig träffat lillkillen, men ändå har jag varit med i sorgearbetet. Mathias var farbror och gudfar till denna kille och man har fått funnits där för honom och jag kan lika lite som han förstå hur detta kunde hända. Jag kan inte säga emot när han säger att det är så fruktansvärt orättvist. Hur gör man när man kommer hem till en familj av farfar, (farmor) och farbröder och faster som är mitt uppe i sorgen? Kan man göra mer än att ge dem en varm kram och lyssna på vad de behöver säga? Jag kan fortfarande inte förstå hur ågonting sånt kan hända och hur världen kan vara så orättvis.

Vila i frid, lillkilen!

Idag när mamma och jag satt vi matbordet så frågade jag mamma hur det var med pappa idag (eftersom hon var där men jag var i skolan) så sa hon att han var mer hoppfull och att de hade kärt igång nästa cellgiftsomgång, entligen. Sen sa hon att de hade pratat om målbilder och att pappa så gärna ville kunna gå på min student. Det var ett av hans mål. Han var orolig för han trodde att det bara var en månad kvar och att han inte skulle orka, men det är faktiskt nästan två månader. Jag fick kämpa för att hålla tårarna borta vid matbordet och varje gång jag tänker på det kommer dem. Det känns så overkligt att min pappa kanske inte ens kan vara med på min student. Jag vill så gärna göra honom stolt när jag står där uppe och vrålar att jag minsann har tagit studenten. Att jag har gjort något man kan vara stolt över. Du måste kunna vara där, pappa. Det finns inga alternativ.

Jag har nog inte riktigt förstått att det är så allvarligt som det egentligen är. När läkarna säger att de har haft konferenser om honom och att till och med de är chockade över att han lever. Eftersom det pappa har gått igenom i de flesta fall leder till döden. Det är så overkligt och konstigt. Det känns som att man snart ska vakna upp ur den här drömmen och allt är som det alltid har varit. Hoppas bara att cellgifterna biter nu och att du klarar det här pappa. Vi är vikingar, du och jag. Klart vi ska klara det här...

Kanske är det på väg framåt. Kanske håller du på att bli så bra att du till och med kan bli frisk inom en viss framtid. Kanske, men det får tiden utvisa. Nu gäller det bara att vara envis och inte ge upp hoppet. Jag ser en tendens till det, men det här ska vi klara tillsammans. Det här ska vi överleva tillsammans. Det måste vi klara! Vi är vikingar, du och jag, pappa.

I övrigt så har jag andra förvirrande moment just nu, men det fixar sig nog får man hoppas. Det löser sig, det brukar ha en tendens att göra det. Jag gillar känslan men inte det som händer. Det är svårt när jag inte kan läsa människor. Jag brukar vara bra på det men du, lilla gubben, är svårläst. Jag har uppriktigt sagt ingen aning! Men det som inte dödar gör en starkare och efter det här kanske jag är ännu bättre på att läsa av människor. Du ger mig en utmaning, minsann.

Jag vill träffa min Anna i helgen också. Snacka skit och så kan man ju få lite hjälp att lösa det här "problemet". Även om hon bara skrattar åt det, för det är lite komiskt.

Anmälde denna person till Mix Megapols Adam har ett plan . Hoppas han kommer med för då har han lovat mig en rolig sak. Plus att jag tycker motiveringen var sjukt bra! Oyes!

Pratar med en person nu på MSN som alltid har en tendens att få mig glad. Underbart! Jag har så många härliga vänner, så jag blir så glad.

Jag ska varna er läsare redan innan att detta inlägg kommer låta väldigt hatiskt och extremfeministiskt. Det kommer låta som att jag hatar alla män i våran värld. Men så är det inte, mina vänner. Det är bara killarna i min omgivning som inte ligger så högt upp på listan just ikväll. Jag vill även berätta att vissa detaljer kommer att överdrivas just för att jag skriver det här i det tillstånd jag är i nu.

Här kommer det. Jag är rent ut sagt jävligt trött på att bli behandlad som någon leksak. Jag vill också kunna bli tagen på allvar och bevisa att ytan inte säger allt om mig. Jag kan vara djup och ha känslor och jag är kanske inte den som många tror att jag är. Jag är trött på att få falska förhoppningar som bara leder till att jag blir bränd. Jag trodde verkligen att du var bättre än så och visst visste jag om att det nyss hade tagit slut med din flickvän. Men du kunde väl ha knäckt ur dig lite tidigare att du inte "var redo". Du kunde vål låta bli att få mig att bli kär i dig. Du kunde väl ha låtit bli att överösa mig med komplimanger och presentera mig för din familj. Du kunde väl ha låtit bli att kyssa mig så underbart att man inte kan annat än att falla för dig. Om du visste redan innan hur du ville ha det så kunde du väl ha låtit bli. Du säger att jag inte ska ta det som en diss, men hur ska det gå till? Du är som alla andra killar. Du vill bara ha ditt roliga så att du kan lägga mig på hög i en container med alla andra brända brudar. Du säger att jag är en skön tjej och drar alla komplinganger som finns i boken och jag vet inte om jag är mest upprörd för att du gjorde så eller för att jag gick på det, igen...  
   Jag är sur för att jag inte gav dig den käftsmäll som du var beredd på att få. För tydligen är du medveten om ditt beteende också. Det finns killar som inte är det, men det var du! Jag är sur för att jag inte kunde visa mina känslor för dig så att du åtminstone kanske kunde få lite dåligt samvete över hur du har betett dig. Nej, istället gav jag dig en kram och höll om dig som om det var jag som skulle trösta dig. Jag är kär och upprörd och jag fattar inte hur jag kunde gå på den här niten. 

Jag trodde att jag lämnat de killar bakom mig som bara ville en sak. Jag trodde att jag hittat ut från det där, men tydligen inte. Men det är väl som en kär vän har sagt. Killarna saknar bara en sak med mig. Det grundar sig i att vissa av mina ex bara är ute efter en sak. För tydligen är det väl så att jag inte är något flickvänsmaterial. Jag passar som någon sorts sexleksak, men tydligen så vill de inte ha mig när det kommer till att ha någon att hålla om, när man ska kunna trösta varandra och göra det som par gör. Uppenbarligen så är det inte så att jag duger till det. Jag är väl helt enkelt ingen sådan som de vill ta med till släkt och vänner och presenteras som flickvännen. Jag är väl tydligen den som killarna ska ha sitt roliga med och sen slänga på hög. Många av killarna i mitt liv har rent ut sagt varit svin och jag trodde annat om dig. Varför är det så att killar tror att det blir bättre att efter de har dissat en så säger de hur underbar man är och allt bra. De tror att det på något sätt ska gottgöra det de har gjort innan. Jag vill inte ha komplimanger av en som bara vill ha mig till en sak. För det är bara elakt. Jag kommer ihåg vad jag sa "jag tror at jag kan få känslor för honom och bli kär, men jag vet inte om jag kan lita på honom". När försvann det här ur mitt huvud? Var det när jag föll för dig och du betedde dig som den underbaraste killen i världen? Var det när jag blev kär i dig och hela ditt sätt att vara på? FAN!

Killar är svin, och jag är så extremt frustrerad just nu. Jaja, jag är väl medveten om att alla killar inte är svin, men varför träffar jag dem?. Varför kunde det inte bara ha gått min väg den här gången? Okej, det här inlägget kanske inte blev så hatiskt och feministiskt som det verkade kunna bli när jag tänkte igenom det. Jag hatar att vara kär när det går såhär...

Jag hatar den där jävla telefonen till att ringa. Jag orkar inte vara trevlig och svara på frågor från folk som inte har med saken att göra. Jag orkar inte ens svara på frågor från folk som faktiskt har med saken att göra. Jag vill bara skrika åt dem att hålla käften och sluta fråga mig saker jag inte vet. Jag förstår väl att de antingen är nyfikna eller helt enkelt bryr sig, men jag orkar inte. Snart slutar jag svara i hemtelefonen, men det kan ju faktiskt vara pappa som ringer.

Allt jag vill är att skrika, gråta, slå någonting, vad som helst. Få ut alla känslor som bara biter sig fast och hånskrattar åt mig. Det gör ont i mitt hjärta, men jag måste bita ihop.

För bara någon natt sen drömde jag att jag gick i en skolkorridor. Kände inte igen den, men vet att det var en skolkorridor. Jag grät och alla försökte fråga vad det var och visa att de bryr sig. Jag orkade inte svara. Till slut blev det som i en film när rösterna ekar och allting runt omkring bara blir suddigt och diffust. Jag började springa och när jag kom till en återvändsgränd skrek jag allt vad jag kunde. Alla bara tittade på mig, men det var det som behövdes. Jag vet att jag har många vid min sida, men just nu behöver jag bara skrika. Jag skrek tills jag inte orkade mer och då la jag mig på golvet och grät. Alla stirrade på mig utom en. En lärare som jag inte kommer ihåg vem det var. Hon höll om mig och lät mig gråta ut. Frågade ingenting, det behövdes inte. Bara fanns där och höll om mig...
Jag kan inget om drömtydning, men tänkte skriva ner den här för det är en dröm jag vill minnas.

En annan sak jag hatar är egoistiska människor. Jag blir så jävla irriterad. Visst jag är också egoistisk, självklart. Det ligger i människans natur att vara egoist, men det finns faktiskt en gräns. Usch, vad trött jag blir...

Jag behöver en sån där säck som man slår på eller vad som. Väggen och mitt huvud börjar bli för hårt. Eller aa, huvudet börjar göra ont.


Var stark pappa, jag vet att du kan klara det här! Jag älskar dig!

Hela tiden i vardagen inbillar jag mig att det har hänt mina nära och kära någonting. Är någon försenad tror jag att de har dött i en bilolycka. Är någon i källaren är jag rädd för att gå ner och hitta personen död där. Jag har kommit på mig själv med att kolla om, till exempel, pappa andas när han sover på soffan. När ingen svarar i telefonen är jag rädd att personen är död, till och med när jag sitter i bussen är jag rädd att vi ska krocka och att någon jag känner dör medans jag får leva. Jag skulle kunna hålla påsåhär i evigheter och det här är verkligen min allra största skräck. Det är därför det skulle vara så skönt att bara dö, för då slipper jag oroamig för alla runt omkring. För någon dag sen fick jag tanken att om jag väldigt gärna ville dö så kunde jag bara göra det. Så jag prövade, men det visade sig att det inte gick att tänka sig till döden, eller ville jag det helt enkelt inte tillräckligt mycket. Jag har aldrig påstått att jag är normal, inte det minsta...

Jag har haft en sjuk rolig helg. Jag ska inte berätta så mycket här eftersom man var tvungen att vara med för att förstå. Det är inte ofta i mitt liv jag har skrattat så mycket, ska jag säga. Det behövdes verkligen.
Tack! :)

I dagens inlägg vill jag tacka min kära vän Petter för att han för några dagar sedan påminde mig om hur stark jag egentligen är. Han berättade att han mindes den gången när jag gick i ettan (på gymnasiet) och vi pratade om en kille som vi nu kallar för X. Många som besöker min blogg vet säkert vem han är, men i alla fall. Jag hade sagt att jag aldrig mer skulle vara hans andra handsval och för att det var jag och honom det handlade om så betydde detta väldigt mycket. Visserligen har inte detta någonting att göra med vilket stadie i livet jag är i nu och jag är faktiskt kompis med X. Men det Petter gjorde var att påminna mig om någonting som jag sagt för flera år sedan som visade på hur stark jag har varit och hur stark jag fortfarande kan vara.
Tack Petter!

Jag har så många gånger sagt att jag tänker ta tag i mitt liv. Faktum är att jag började skriva på det innan jag insåg hur mycket bullshit jag egentligen pratar. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag vill att allt ska vara bra. Det låter jäkligt udda, jag vet, men låt mig förklara.
   Det var så länge sen allt var bra och jag vet inte om det någonsin har varit det å jag är rädd för att det ska bli bra. Jag är rädd för det okända och det gäller nästan allt. Jag klamrar mig fast i det gamla, det jag känner till. Det finns inte ord för hur mycket jag önskar att allt kunde vara som förr, men någon gång måste jag inse att det aldrig kommer bli så. Jag är förlorad, i kriget med mig själv. Det är verkligen så det känns hela tiden. Jag vill en sak men gör en annan. Jag tittar i den förvrängda spegeln och vägrar se åt ett annat håll.

Åååå, jag får inte ut det jag vill ha ut. Detta är ett av mina sämsta inlägg hitills. Skit!

Miljoner tankar flyger just nu omkring i mitt huvud och jag kan inte för mitt liv fokusera på en enda. Jag får huvudvärk av allt det här, men man får väl se det som så att det inte har gått vidare till hjärtvärk än. Så många saker som jag bara vill få ut. Jag vill bara ge ifrån mig ett enda vrål och få slut på allt det här. En sak som jag läste i en bok  skulle vara passande just nu. Hon ville att man bara kunde plocka ut hjärnan och skölja den under en vattenkran och glömma allt som varit. Det finns inte ord för hur skönt det skulle vara nu.
   Det finns en klump inom mig som bara växer och växer och snart orkar jag inte hålla masken längre. Även fast jag vet att det inte är så, så känns det som om jag bär hela världen på mina axlar. Jag måste vara stark och hålla modet uppe inom familjen. Jag måste vara den glada utåt, för om jag inte kan vara det så vet jag inte hur jag ska orka allt det andra. Mitt inre slits isär på sitt håll och mitt yttre slits isär på ett annat håll. Frågan är bara hur länge det ska hålla? Det är som när man kollar i speglen och spegelbildn visar en så förvrängd bild av verkligheten som det bara går. Som man ser på de bilderna där en anorektisk tjej tittar sig i speglen och ser en fet tjej. Så känns det nu. Alla ser den tjejen som verkar så "bra" utåt men spegelbilden är en helt annan grej.

Take me away...