KarinBjerkhaug

Jag har så många gånger sagt att jag tänker ta tag i mitt liv. Faktum är att jag började skriva på det innan jag insåg hur mycket bullshit jag egentligen pratar. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag vill att allt ska vara bra. Det låter jäkligt udda, jag vet, men låt mig förklara.
   Det var så länge sen allt var bra och jag vet inte om det någonsin har varit det å jag är rädd för att det ska bli bra. Jag är rädd för det okända och det gäller nästan allt. Jag klamrar mig fast i det gamla, det jag känner till. Det finns inte ord för hur mycket jag önskar att allt kunde vara som förr, men någon gång måste jag inse att det aldrig kommer bli så. Jag är förlorad, i kriget med mig själv. Det är verkligen så det känns hela tiden. Jag vill en sak men gör en annan. Jag tittar i den förvrängda spegeln och vägrar se åt ett annat håll.

Åååå, jag får inte ut det jag vill ha ut. Detta är ett av mina sämsta inlägg hitills. Skit!

Miljoner tankar flyger just nu omkring i mitt huvud och jag kan inte för mitt liv fokusera på en enda. Jag får huvudvärk av allt det här, men man får väl se det som så att det inte har gått vidare till hjärtvärk än. Så många saker som jag bara vill få ut. Jag vill bara ge ifrån mig ett enda vrål och få slut på allt det här. En sak som jag läste i en bok  skulle vara passande just nu. Hon ville att man bara kunde plocka ut hjärnan och skölja den under en vattenkran och glömma allt som varit. Det finns inte ord för hur skönt det skulle vara nu.
   Det finns en klump inom mig som bara växer och växer och snart orkar jag inte hålla masken längre. Även fast jag vet att det inte är så, så känns det som om jag bär hela världen på mina axlar. Jag måste vara stark och hålla modet uppe inom familjen. Jag måste vara den glada utåt, för om jag inte kan vara det så vet jag inte hur jag ska orka allt det andra. Mitt inre slits isär på sitt håll och mitt yttre slits isär på ett annat håll. Frågan är bara hur länge det ska hålla? Det är som när man kollar i speglen och spegelbildn visar en så förvrängd bild av verkligheten som det bara går. Som man ser på de bilderna där en anorektisk tjej tittar sig i speglen och ser en fet tjej. Så känns det nu. Alla ser den tjejen som verkar så "bra" utåt men spegelbilden är en helt annan grej.

Take me away...

Hela jag är just nu i upplösningstillstånd. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Att få beskedet att det finns en möjlighet att pappa har cancer och att den i så fall är väldigt allvarlig kom som en chock. Vad ska jag göra? Han får inte dö ifrån mig, jag kan inte tänka mig mitt liv utan honom. Inte än i alla fall. Han är för ung för att dö och för ung för att ha cancer. Inte min pappa. Jag har redan förlorat alldeles för många människor som stått mig nära, jag vet inte om jag klarar av att förlora en till. Bara att tänka att han kanske inte ens får se mig ta studenten, skaffa barn eller göra allt det där jag vill göra i mitt liv får mig att börja gråta. Tanken på att min pappa inte ska få bli gammal med mamma är outhärdlig.
Vi står en tuff helg till mötes eftersom de inte kan ta proverna förrens på måndag. Men snälla snälla, säg att det bara är en inflammation och att min pappa kommer leva i många år till...

Jag har haft total idétorka och det har jag väl egentligen fortfarande. De lilla jag har skrivit har hamnat på bilddagboken. Men nu kommer en väldigt kort recension av boken Ut ur mörkret som är skriven av Linda Caine och Robin Royston. Från första stund var jag fängslad av boken och fick bokstavligt talat tvinga mig själv att lägga ifrån mig den för att få lite sömn. Det fanns väldigt många saker i boken som jag kände igen mig själv i och jag har aldrig kännt mig så träffad av en bok tidigare. Men det fanns också en hel del saker som inte över huvud taget påminde om mig själv. Boken Handlar om Linda själv. Det är en självbiografi. När hon är i 40-årsåldern börjar hon må väldigt psykiskt dåligt och försöker ta livet av sig. Allt detta bottnar i hennes förflutna och hon blir inlagd på sjukhus. Man får följa hennes kamp mot sjukdomen och minnena, men även för att behålla sin familj. Halva boken är skriven av Linda själv och andra halvan är skriven av hennes psykiatrier dr. Royston. Detta gör att man får olika vinklar på boken och börjar tänka på ett annat sätt. Flera gånger blir jag helt tagen av boken och speciellt en gång i slutet. Jag ska inte berätta vad det var men det var det obehagligaste jag någonsin har läst i en bok och det fick mig att nästan vilja slänga ifrån mig boken. Det kändes som att detta som hände verkligen hände med mig själv. Det här är verkligen en av de allra bästa böcker jag har läst och ni som känner mig vet att jag inte är den som slukar böcker så när det tar mindre än en vecka för mig att läsa en bok på 500 sidor, så är den bra. Jag tänker faktiskt ge den en femma och verkligen rekommendera att alla läser den!

Jag är ett psykfall, jag vet. Den senaste tiden kan till och med jag hålla med om att jag har varit helt fucked up. Jag kan inte definera vad det är som händer, men något är det. Jag vet inte vad jag ska göra åt det, men något måste göras. Jag hatar de dagar där det känns som att jag måste ha ett påklistrat leende. Något som är jobbigt är att det känns som att man aldrig kan ha en dålig dag. När jag väl har en dålig dag, och visar det, så känns det som att alla också blir sura. Jag pratade med en för någon månad sen på fest som hade samma "problem" och jag tror det är svårt att förstå hur påfrestande det kan vara för de som inte är dessa personer. Jag är en sådan person. Jag är den som alltid ska vara glad och lyfta upp alla andra. Jag är den som alltid har ett leende på läpparna och får andra att le. Jag tycker om att vara den personen, det är inte det. Det är det att ibland är det för påfrestande. Jag vill också kunna ha en dålig dag utan att få dåligt samvete. Jag vet att jag klagar över skitsaker och jag hatar när jag gör det men jag var bara tvungen att få ur en liten del av det som tynger mig just nu och det är faktiskt frivilligt att läsa detta... Nu tog orden slut. Men vi möts igen...

Den hår låten får mig till tårar. Helt underbar låt som får en att hålla hoppet uppe. Underskatta aldrig Magnus Uggla som har skrivit denna underbara text