KarinBjerkhaug

Har pratat gamla minnen och jag vill aldrig att de ska försvinna. Jag vill alltid vara kvar här, där jag är nu. Just nu skiter jag i om jag mår piss, för jag vill aldrig växa upp från detta som är nu. Jag vill alltid ha mina underbara vänner vid min sida och jag vill inte ens behöva tänka på att skiljas åt. Varför behöva välja vad man ska göra i resten av sitt liv när man är 18-19 år? Varför kan man inte alltid vara kvar här? Så många gånger jag har önskat att få vara barn hela livet, så underbart det vore. Nu måste man istället växa upp och ta ansvar för alla saker som finns i livet. Jag vill inte, helt enkelt.
   Visserligen är den jag är idag absolut ingen jag är nöjd med på något sätt. Det finns så mycket jag vill ändra på och så mycket jag vill få ogjort, men det går inte. Jag hatar att jag försummade dig, för det är så det känns. Jag önskar jag hade kunnat vara en bättre människa och få ha dig kvar. Du var min livsglädje och mitt ljus och jag har svårt att veta hur jag ska leva utan dig. Visst har jag mina vänner och de är verkligen de underbaraste av vänner. Speciellt en som jag känner att jag har extremt starka band till. En som jag absolut aldrig vill skiljas från för vi har gått igenom så mycket tillsammans. Jag älskar er verkligen, men er har jag fortfarande vid min sida. Jag saknar den trygga famnen som jag försummade. Jag saknar att kunna vara mig själv med dig och jag minns den där första gången vi sa att vi älskade varandra. Jag minns den som att det var igår, trots att det var över två år sedan. Det ögonblicket kommer alltid att finnas hos mig och trots att jag inte har dig älskar jag dig otroligt! Jag vet att jag aldrig kommer få någon lika bra som du och jag hatar verkligen mig själv för att jag gick miste om en så underbar person. Allt det jag gjorde fel och allt jag sa fel har varit det som har fått mig att sitta här nu och fälla en tår. Jag bara önskar att du kunde stå bakom mig, hålla om mig och kyssa min nacke men det kommer aldrig att ske. Jag vet att jag har förlorat en av världens bästa killar och det grämer mig.
   Så det jag egentligen önskar är väl inte att vara här för alltid, det jag egentligen vill är att resa tillbaka två år i tiden och för alltid vara där. För alltid få vara där med dig...

Jag kommer alltid att älska den killen och han har för evigt en del av mitt hjärta. Nu är han en vän, en av de bästa vänner men jag önskar egentligen att han vore mer...

Det har inte varit riktigt som det ska i mitt huvud ett tag nu. Det känns som att jag omedvetet kväver mig själv. Det känns som att det ständigt är någon som håller sin hand om min hals och trycker upp mig mot väggen. Under tiden riktar de slagen mot min mage och låter aldrig klumpen, smärtorna och illamåendet försvinna. Under tiden knyter jag mina händer i ett desperat försök att försvara mig mot något. Det något är så diffust att jag inte kan urskilja det. Det tar emot, men jag lyckas svälja. Det är ingen som behöver slå mitt hjärta, det gör fruktansvärt ont ändå. Alla de där orden om att inte duga, om hur ful man är och allt man gör fel, jag hatar att höra dem. Men det värsta är att de kommer från mig själv. Det värsta är att allt det här gör jag mot mig själv. Ögonen fylls av tårarna till bredden, allt jag väntar på är något som ska utlösa dem.
Det värsta är att det enda som någonsin har fått det att försvinna en tid, innan det börjar om igen, är en sak jag har lovat mig själv att aldrig mer göra. Den saken som har varit närmast en lösning är inte längre ett alternativ.

Å, det är så fruktansvärt mycket jag vill ha ut. Bara kunna skriva ner som att det rinner ut ur fingrarna och ner på tangenterna. Men det går inte som det gjorde förr. Förut så kunde jag skriva om vad som helst men det har bara tagit stopp. Jag känner mig begränsad när jag skriver. Varför gör jag det? Det spelar ingen roll vad jag skriver. Antingen det är här, i dikter eller noveller. Hela tiden så vet jag vad jag vill ha ut men jag har ingen aning om vad. Så jag får väl nöja med mig att sno andras texter. Älskar denna låt, har alltid gjort. Låten är Yesterday, den är skriven av John Lennon och Paul McCartney, de ni känner igen den ifrån är förmodligen The Beatles. Underbara Beatles.

Yesterday all my troubles seemed so far away
Now it looks as though they're here to stay
Oh I belive in yesterday

Suddenly I'm not half the man I used to be
There's a shadow hanging over me
Oh yesterday came suddenly

Why she had to go I don't know
She wouldn't say
I said something wrong now I long for yesterday

Yesterday love was such an easy game to play
Now I need a place to hide away
Oh I belive in yesterday

Why she had to go I don't know
She wouldn't say
I said something wrong now I long for yesterday

Yesterday love was such an easy game to play
Now I need a place to hide away
Oh I belive in yesterday

Varför måste jag intala mig själv detta? Varför ska det vara så svårt att hålla sig undan från alla de saker som jag INTE får göra. Jag tänker inte låta hålet vinna. Jag ska ta mig förbi detta och jag ska hålla huvudet högt under tiden!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om egentligen. Har inte så jättemycket i huvudet just nu. Det är tommare än vanligt.
Jag kan inte se min spegelbild i vattnet. Den frasen fick helt plötsligt, just i detta nu, en helt annan innebörd. Jag kan inte se mig själv som jag borde. Vatten har en tendens att förvränga och jag behöver inget vatten för att förvränga. Jag vet inte hur jag ska förklara, eller om jag behöver förklara. Jag vill inget hellre än att bara vara glad och leva bekymmersfritt, men jag undrar ifall jag måste inse att detta aldrig kommer hända. Jag har inte varit uppriktigt glad på tio år. Jovisst har jag varit glad under vissa tider eller perioder. Visst kan det ha hänt att jag till och med har varit lycklig några stunder under denna tid, men de stunderna är inte tillräckligt långa för att jag ska kunna uppskatta dem. Allt det jag vill just nu är det jag absolut inte får göra. Att konstant behöva hidra sig själv på alla möjliga olika sätt är inget liv. Det är ett fängelse. Jag lever i mitt alldeles egna fängelse med saker jag inte får göra eller säga. Jag har skapat det själv, så jag antar väl att jag även får skylla mig själv.

Det finns allvarligt talat inte många saker som är skönare än att duscha i riktigt kallt vatten. Sådär så att man är på gränsen till att börja skaka. Snacka om att man känner sig som en ny människa efter det. Så skönt, så skönt, så skönt!
Andra saker som också är underbara är bland annat choklad. Bara att föreställa sig ett lass med chokladglass med chokladbitar och chokladsås får en att vilja frossa direkt. Klaga inte på mina matkombinationer, det är gott!
En annan sak, som jag egentligen borde tagit upp först, är mina underbara vänner och min familj. Om det inte vore för dem så skulle inte jag sitta och skriva det här inlägget nu. Jag klarar kanske inte alltid att prata men bara att veta att de finns där för en får en att vilja leva vidare. Jag är inte äker på att jag har förtjänat att ha så underbara personer runt omkring mig, tack!
Det finns så många underbara saker och när jag började skriva det här inlägget så hade jag tusen att ta upp men nu har alla försvunnit ut i tomma intet...

Som mitt hjärta slår
Svårt att vara modig
Ingen tid att bli beredd
Alla säger att, livet det ska levas
Ingen sa att man blir rädd
Och ingen vad som händer sen
På min resa... Hem igen

Nånstans på min väg
Finns det nån som väntar
Nån som väntar där på mig
Med en öppen famn
Kärlek, hopp och värme
Allting man kan tänka sig
Jag vet att där finns friheten
På min resa... Hem igen

En familj
Som jag säkert hade själv för länge sen
En familj som jag vet
Jag finner bortom horrisonten
Hoppet har jag kvar
Tar ett steg i taget
Ingen vet vart vägen bär
Varför se tillbaks?
Framåt mot min framtid
Allting som jag saknar här
Ja, låt min dröm bli sann
Säg att drömmar kan
Visa vad som händer sen
På min resa... Hem igen!

Å, vilken underbar låt. Från filmen Anastasi, som faktiskt inte är en Disneyfilm som de flesta tror. Däremot har de som har tecknat filmen sen gång i tiden jobbat för Disney. Jag orkar inte kolla upp just nu vad filmbolaget heter, men det spelar väl egentligen inte någon roll. Hur som helst, en underbart fin låt!

http://www.youtube.com/watch?v=dd7_zUFzayE&feature=related

Varför är jag som jag är? Varför är detta som det är? Frågorna är oändliga, men jag har inga svar. Det har varit så många gånger jag bara har önskat att allt vore enkelt. Så många gånger jag har sökt ett enkelt svar. Det finns väl inga enkla svar, och det r därför jag är kvar här. Fortfarande på ruta ett. Var det inte så en av Patrik Isakssons låtar gick? Tillbaks till ruta ett. Jag kommer inte ihåg texten, men när jag hör titelt förstår jag. Jag vet hur det känns att hela tiden komma tillbaka dit. Oavsett hur många steg framåt jag tar slutar det med lika många tillbaka. Det jag måste söka nu är frid i mig själv. Det innefattar tillit till mig själv, tro på mig själv och framför allt livslust.
Just nu i denna studn när jag skriver om detta är det ganska svårt. Nu var det inget som fanns på ytan utan nu tog jag fram det och ticksen hade inte kommit innan. De kom nu. Precis när jag började skriva. Jag måste handskas med det. Så många gånger som jag har önskat att det vore lätt, men det ska inte vara lätt. Varför kan jag inte bara förstå det?
Jag måste lämna det som varit, jag måste ta tag i mitt liv...

Just det, det är pinsamt hur man kan gråta till O.C när man redan har sett alla avsnitt och vet hur det kommer att gå. För vad är det egentligen då som är sorgligt? Då kan det ju inte längre vara själva händelsen utan då är det ju istället att man ser hur mycket det sårar personerna.
Det är väl så i verkligheten också. Det är inte vad som händer som gör en ledsen, upprörd och förtvivlad. Det är hur pass sårad man blir.

På folk som inte kan säga hur det är. Jag vet väl vad du vill, men frågan är vet du vad jag vill? För jag tror inte det...  Då hade du inte betett dig såhär. Jag vet mycket väl vad som hände, jag vet mycket väl hur våran "historia" har sett ut, om man nu kan kalla det så. Det betyder inte att jag vill ha dig. Alla fall inte som något annat än en vän. Just nu vill jag inte ha någon. Just nu klarar jag inte av det, och jag vill erkligen inte ha dig just nu.
Det finns så många saker jag stör mig på. På att du aldrig kan bestämma dig, på hur du rör dig, på vad du säger. Jag skulle kunna räkna upp tusen saker till varför jag inte vill ha dig som mer än en vän men ändå så verkar du undvika mig för att du tror att jag vill ha dig. Jag vet att du inte vill ha mig, jag vet att du egentligen älskar någon annan och det tänker inte jag förstöra för dig, för jag har ingen anledning att göra det. Visst skulle jag kunna ha en anledning, ingen vill väl ara ensam? Men jag har ingen riktig anledning till det.
Detta betyder inte att jag inte vill vara din vän, för det vill jag. Ibland blir jag bara så förvirrad.

Det spelar ingen roll vem detta handlar om, och ingen vet nog egentligen vem det handlar om. Jag tror inte ens den "drabbade" vet om det.

Så var det väl dags att skriva mitt eget. Jag är lite rädd för jag vet varken hur jag ska inleda eller avsluta och jag har absolut ingen aning om vad jag ska skriva om. Däremot känner jag ett behov att få ur mig något, jag är för en gångs skull inspirerad till att skriva. Vad vet jag fortfarande inte. Jag trodde väl någonstans djupt inom mig, för ungefär ett halvår sen, att jag hittat mig själv men där hade jag fel. Det jag hade hittat var någon annan. Det var helt fel att göra så. Jag har fått för vana att luta mig mot andra människor när min egen styrka brister. När jag själv inte orkar länge, när jag har kommit till den punkten där jag inte har en aning om vad jag ska ta mig till, då vänder jag mig till någon annan. Visst det låter väl som en bra lösning, för tillfället. En sådan lösning håller aldrig i längden och det är det jag måste inse. 

När den ångesten och paniken kommer, när man totalt saknar livslusten och glädjen, då ska man inte vända sig till någon annan. Då ska man ha tilliten och styrkan att kunna vända sig till sig själv. Man ska kunna ha styrkan att säga till sig själv: det vänder snart, det blir bättre och det finns en mening med allt. Men när man inte har den styrkan tänker man istället: kommer det vända, kommer det någonsin bli bättre och finns det över huvud taget en mening med detta? Det är klart att jag har börjat tvivla. Jag har haft mina mörka stunder och de har väl för det mesta överskuggat de ljusa. Eller är det bara så jag ser det för att jag inte har styrkan?

Jag vill ha styrkan och hoppet, tro mig. Saken är den att jag är rädd. Jag är rädd för att jag ska glömma personer som har betytt väldigt mycket för mig. Jag är rädd att även om jag skulle ha styrkan så blir det inte bättre. Jag är rädd att även om min hjärna kunda säga åt mig att det är bra och att jag klarar det här så gör hjärtat så fruktansvärt ont. Det är väl klart att jag är rädd för mig själv. Jag är rädd för mig själv när jag inte kan andas vanligt, när det känns som att jag ska spy, när mina fingrar skakar, när ticksen kommer och när klumpen i magen inte vill försvinna. Det är klart att jag är rädd att jag ska göra det där jag lämnat bakom mig. Det som inte är så klart att det jag är mest rädd för, det är att dö. Jag kan sitta och föreställa mig tusen olika sätt att dö på, jag kan verkligen sitta där och tänka att jag vill dö, för jag vill så gärna till er. Men nästa sekund så får jag en sådan fruktansvärd ångest för det där sista ögonblicket innan man dör. Finns det en möjlighet att det möjligtvis är ännu värre än att leva?

Jag vill kunna prata om detta, men det är så fruktansvärt svårt. Jag kan absolut inte ta upp det själv och om någon annan skulle ta upp det skulle jag direkt söka skydd och undanflykter. Jag vill nog egentligen inte prata om det med någon annan. Jag vill prata om det med mig själv sen får gärna vem som helst vara åhörare. Jag vill inget hellre än att ångesten ska försvinna, eller? Jag kanske vill ha den där, för jag vet inte hur det är när den är borta...

Jag måste nog faktiskt säga att jag förknippar 2007 med denna låt. Av ett antal anledningar. Det var först under 2007 som jag verkligen lyssnade på den och det blev en tröst när det hade tagit slut med Gustav. Varför vet jag inte. De jag har hört spela och sjunga denna låt är Nationalteatern. Orginalet kommer däremot från Bob Dylans låt Tomorrow is a long time. Svensk översättning står Ulf Dageby för. Nu tänker jag dela med mig av denna underbara låt. Detta är låten som påminer mig mest om 2007.


Om idag inte var en ändlös landsväg
och inatt en vild och krokig stig
om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
och jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar
och jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet!

Och bara om jag vet att hon väntar
och jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår
 

Hade totalt glömt bort hur underbart bra Ronja Rövardotter var. Den filmen säger så otroligt mycket bra. En eloge till TV4 för att de faktiskt gör något bra som att visa Astrid Lindgrenfilmerna såhär under juletid. Man behöver en dos Astrid Lindgren varje dag. Synd är det dock att man inte alltid har tid eller så ska Simon kolla på skidor.
Hur som helst, tillbaka till Ronja. Det var länge sedan jag fick hålla tillbaka tårarna så pass många gånger i en film. Men inget slår när Skalleper har dött och Mattis skriker "Han fattas mig". Det känns så otroligt äkta. Genialiskt. Jag vet inte hur många gånger jag har kallat Astrid Lindgren för genialisk, men jag kommer fortsätta.