I'm back again
Skolan har börjat och det gör inte saken bättre. Det här kommer aldrig gå vägen...
Skolstart
Nästan allt med min studieplan är löst. Jag tog reda på idag när jag ska ha geografi och samhällskunskap. Det är bara den där lilla bagatellen om trafikkunskapen, men den löser sig.
Mina kurser den här terminen är: Geografi B, Samhällskunskap C, Filosofi A, Psykologi A, Religionskunskap A, Naturkunskap B, Svenska B och sen projektarbetet men det är ju inte schemalagt.
Det löser sig förhoppningsvis alltihop...
På återseende
Värst!
På återseende
Lite glädje
Idag var det upp tidigt, sen bar det av ut till Sadeshult för målning och lite upprustning av ett hus. Så min dag har bestått av att skrapa gammal färg, tvätta stuprännor med algtvätt och sovit när jag kom hem.
På återseende
Åh!
Åh, jag blir så irriterad på mig själv. Saker jag säger och saker jag gör. Varför kan jag inte bara gör allt rätt? Nej då, jag lyckas alltid såra folk utan att jag ens tänker på det. Jag hatar det! Åh!
Saknad
Jag kom fram till nyss att ifall jag och Gustav fortfarande hade varit tillsammans så hade det varit ett år och nio månader idag. Det känns lite sorgligt när jag tänker på det. Jag saknar honom, det måste jag erkänna. Det känns fortfarande inte helt verkligt. Det känns bara som att vi är ifrån varandra ett tag och snart kommer träffas igen. Det är så typiskt mig att inte kunna komma över saker och ting och inse att det inte kommer ske. Gustav var verkligen en underbar människa. Jag älskar honom fortfarande, det kommer jag alltid att göra och han kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Vad som än händer. Någon dag kanske vi till och med kan bli vänner. Vem vet? Det är nog inte helt omöjligt.
Jag var bara tvungen att få ur det här.
På återseende
Trött
Jag mår i alla fall lite bättre nu. Har haft saker att göra så jag har inte hunnit tänka så mycket. Mest på kvällarna jag gör det och igår hann jag verkligen inte. När man skulle lägga sig kändes det som man var på fyllen. När man typ går och tar av sig kläderna men får stödja sig på något på vägen. Så trött var jag. Helt otroligt att jag hann till sängen innan jag somnade. Men som sagt, jag mår lite bättre nu än jag har gjort innan. Det känns underbart!
Funderar på om man skulle ha någon grillkväll i veckan. Pratade med Jenny om det. Skulle vara skoj. Det var länge sen jag träffade henne.
Idag måste jag sola lite. Skulle vara pinsamt att komma tillbaka till skolan blekare än man var när man gick på sommarlov.
Jaja, på återseende
Lättnad
En lättnadens suck!
Jag orkar inte
Jag vet att jag inte har hunnit skriva om mormor än, men jag har helt enkelt inte orkat. Får se om jag klarar av det någon gång framöver...
På återseende
Ett litet tack
Stilla
På återseende
Orka komma på en rubrik...
Igår åkte mamma och pappa till Stockholm. De kom på att de skulle köpa ett begagnat kök från blocket. De hade tydligen haft massa strul på ditvägen och när de väl såg köket så såg det inte alls ut som det gjorde på korten. så, de får åka hem igen utan något kök, bara massa extra utgifter.
Snart börjar skolan igen. suck!
Pratar med Jenny nu. Skoj! Var länge sen!
Huvudvärk
Idag åkte jag och mamma till Öland för en liten tur med moster Barbro, kusin Eva och kusinbarn Max. Det var roligt. Max sa att han tyckte om mig och det värmde. Trots att han är fem år och barn i den åldern tycker om nästan alla de träffar. När vi kom hem till Eva väntade hennes man Henrik och andra kusinbarnet Stella som är ett och ett halvt år. Först var hon lite blyg men sen busade vi alla tre. Jag tog massa roliga kort som finns på bilddagboken. Allt detta lek och bus har resulterat i den värsta huvudvärken på länge. Jag lider med alla dagisfröknar i detta avlånga land.
Nu väl hemma så håller mamma och pappa på att packar. De ska upp till Stockholm och köpa kök. Förhoppningsvis blir inte Simon allt för jobbig men jag får väl ta en tidig kväll, sen...
Kanske skulle ta en promenad och rensa huvudet lite sen.
Orkar inte skriva mer nu.
På återseende
Blandade känslor
Jag är mycket väl medveten om att jag är dum. Jag har haft alla förutsättningar i mitt liv. Mina föräldrar bor tillsammans i ett hus. Jag har aldrig sett någon av dem riktigt full. Vi har två bilar, två hundar och allt det där som många bara önskar sig. Ändå sitter jag här och klagar. Det får mig att bli ännu argare och sur på mig själv. För jag vet att jag har det bra men ändå så kan jag inte må bra.
Jag kan ärligt inte säga ifall jag vill leva mer eller inte...
På återseende
Dålig dag
Pissdåligt väder idag. Då blir man ju inte på bättre humör direkt. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag orkar ändå inte vara ute när jag är nere. Jag saknar er i mitt liv. Tänk att det har gått sex och tre år sedan ni gick bort. Det känns som att det var igår. Jag saknar er verkligen och det är därför det här är så svårt för mig. Jag vill inte kommer över och glömma er. Jag vill alltid ha er i mitt hjärta och jag är rädd att ni inte kommer finnas där ifall jag kommer över eran död.
Jag skrev om farmor för ett par dagar sen. Så då kommer väl nästa person i ordningen nu. Morfar.
Tage Jonasson
Han har alltid varit den lugna, sansade och väldigt klyftiga förebilden för min del. Han hade alltid något vettigt att säga och han var alltid rättvis. Ibland undrade man ifall han inte kunde läsa tankar. Jag hade så roligt med honom när jag var liten. Det var verkligen en underbar tid! Ibland undrar jag om jag inte är lite lik honom. Han var också ganska innesluten i sig själv och yttrade sig inte så mycket om sina känslor. Varken till sättet eller vad han sa. Ibland undrar jag vad han egentligen tänkte på.
Det kändes som att det på något sätt var extra viktigt att bli älskad av honom för att han var så rättvis och då visste man att han verkligen gjorde det. Det är väl delvis det jag har dåligt samvete för. Det är så här att jag har en kusin, Kristoffer. Han är autistisk och jag har alltid trott att både morfar och mormor älskade honom mer än mig. De har alltid gett honom extra uppmärksamhet, vilket jag egentligen borde ha förstått redan från början att det inte var något fel med. Men de känslorna kan jag inte ändra på nu. Jag hade nog aldrig insett det här om inte en släkting till morfar hade kommit fram på hans begravning och frågat om jag var Karin som han hade pratat så mycket om. Det värmde verkligen mitt hjärta samtidigt som jag fick dåligt samvete för att alltid har varit lite avundssjuk. Jag förstår nu hur korkat det egentligen låter, men så är det.
Sen var det förståss den gången jag har berättat om innan. De på slutet när han var riktigt sjuk. Jag tänkte krama honom men vågade inte riktigt. Han genomskådade mig totalt. Han såg min osäkerhet i ögonen. Han sa att han förstod att jag inte ville krama en gammal gubbe som han. Dumt nog lyssnade jag på honom. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag skulle ha kramat om honom ordentligt trots min osäkerhet.
Det är sådana här saker jag aldrig kan komma över. Sådana saker som egentligen bara är bagateller. Det känns så himla onödigt att jag inte kan komma över det. Den största anledningen till att jag saknar honom så himla mycket är att jag ser många likheter mellan oss. Den där inneslutna, eftertänksamma och lite fundersamma personen som jag kan känna igen mig själv i.
Vila i frid, älskade morfar!
På återseende
Förvirrad
Jag skriver mer när jag kommer hem. Ville bara få detta ur mig.
På återseende
Aaarrrggh!
Förlorade idag, mor Gullringen. Det var surt. Kändes som att det lika gärna hade kunnat bli 1-1 istället för 0-2.
Jag orkar inte skriva någon terapi ikväll. Så jag håller det inom mig nu. Hade hoppats på att hitta någon man kunde prata med, om den personen vill prata med mig. Jag börjar bli fundersam... Jag ska ringa en gång. Svarar han inte då så skiter jag i det. Då får han höra av sig.
Nej, nu får det bli terapi ändå. Jag hade en sak på tungan.
Snart börjar skolan och jag vet inte hur det kommer gå. Om jag kommer orka. I och för sig har jag ett mycket bättre schema nu. I och med att det är mycket eget ansvar och resursdag varje fredag så kanske jag orkar vara i skolan mer. Jag hatar verkligen höstterminen! Nu när/om jag inte har någon att snacka med på det sättet längre så får vi se om jag klarar det eller bryter ihop. Jag vill verkligen kunna klara det på egen hand och hoppas att jag kan göra det med hjälp av blogg. Men just nu ser det inte så ljust ut.
Saknar dem! Älskade Märtha, Tage och Vivan.
Nu ska jag sova...
På återseende
Terapin fortsätter
Nu när jag är "ensam" tänker jag mycket mer på det här. Jag har mer tid för mig själv och alldeles för mycket tid att tänka. När allt blir för mycket tar jag bara ett djupt andetag, sen börjar allt om. Jag komme tillbaka till ruta ett, som egentligen inte alls är ruta ett. Ruta ett hade varit att man slutar tänka på det för en stund. Nu är ruta ett bara det första stadiet i mina galenskaper. Det känns som en enkel lösning att bara hitta någon att prata med, men så är inte fallet. Jag har inte lätt för att prata. Jag har svårt för att öppna mig och vill helst hålla det för mig själv. Det är därför det här kanske kan vara min lösning. Jag har alltid haft enkelt för att skriva. Fast det här är lite svårare. Nu skriver jag specifikt om mig. Förut har jag alltid skrivit om mig fast i en annan person. Så det här är ett stort steg för mig...
Okej. Jag ska försöka få ut allt om de jag saknar så kanske lite av sorgen och ångersten kan försvinna. Jag gissar på att anledningen till att jag saknar de så mycket är att de har varit mig så nära. Nästan som extraföräldrar på något sätt. Vi börjar väl med den som dog först, farmor.
Märtha Bjerkhaug
Märtha är min farmor. Jag försökte skriva "var" men det gick liksom bara inte. Hon är fortfarande min farmor. Hon är nog den mest livsglada, envisa och självsäkraste personen jag någonsin har träffat. Hon var verkligen en förebild för mig när jag levde och det är hon fortfarande. Det är bara så svårt när man inte får se henne varje dag, som jag gjorde när hon levde. Jag var hon henne nästan varje dag. När mamma sov efter att ha jobbat natt var det henne vi gick till, jag och min bror. Hon var bra på så mycket och det hon inte var bra på brydde hon sig inte om att vara bra på. Hon var verkligen min förebild. Hon var inte alls gammal när hon blev sjuk. Hon var nog knappt över 70 om jag inte minns fel. Som tur är minns jag inte henne som sjuk för att allt gick så långsamt. När jag ser på foton av henne innan hon blev sjuk och på slutet så ser jag skillnaden. Livsglädjen fanns där, långt bakom de sjuka ögonen. Man såg nästan varje ben på hennes kropp och hon satt med syrgasmaskin. Hon var verkligen sig själv in i det sista. Jag kommer ihåg när hon skulle få den där makinen, som i princip var livsviktig, och hon frågade hur mycket det skulle kosta. En äkta smålänning.
Trots att hon var min förebild så var jag ganska ofta sur eller irriterad på henne. Eller, jag kan nog inte säga att det var trots att, det var nog mer för att. Jag såg upp till henne, men när till exempel jag och Simon bråkade så tog hon alltid hans parti. Samma sak med Sofie och Fredrik. Hon var alltid på killarnas parti. Det irriterade mig, för jag ville så gärna bara vara älskad och omtyckt. Jag ville så gärna att hon skulle ta mitt parti för det skulle på något sätt ha bevisat att hon tyckte om mig. Det var ett av de stora problemen jag hade precis efter att hon hade gått bort. Jag hade svårt att förlåta mig själv för att jag hade varit sur på henne. Det är inte riktigt mitt problem nu längre. Nu är det bara att acceptera att hon är borta och att jag inte kommer att få se henne igen så länge jag lever. Jag vill inte acceptera att hon är borta, för sjukt som det låter, då är hon verkligen borta. Jag tror att jag ser henne ibland, jag drömmer om henne ibland. Det är då det känns så verkligt. Som om jag fortfarande kunde krama om henne och säga att jag älskar henne. Långt inne så inbillar jag mig att hon finns kvar här hos mig. Att när jag vill, kan gå hem till henne och äta hennes goda bullar. Jag kan bara inte inse att det aldrig mer kommer bli så.
Det här är ungefär vad jag orkar med att skriva just nu, men tro mig, vi ses igen.
På återseende
Terapi
Efter att morfar dog hade jag nästan dåligt samvete. Jag kommer ihåg den gången då på slutet. När jag tänkte krama honom men inte riktigt vågade. Han såg i mina ögonen och genomskådade mig totalt. Hans ord glömmer jag aldrig. Det är klart att du inte vill krama en sån gammal gubbe som mig. Då kändes det bara som att han förstod mig, men vad jag måste ha sårat honom. Jag trodde alltid att han älskade min kusin mer än mig. Jag har alltid sett mig själv som det svarta fåret i våran släkt. Men när mammas kusin (tror jag det var) kom fram till mig på begravningen och frågade om jag var Karin som han hade pratat så mycket om ångrade jag mig. Allt jag ville var bara att kunna gå tillbaka till den där stunden och hålla om honom. Jag kommer aldrig att sluta tänka på just de där två ögonblicken. Jag kommer aldrig glömma min älskade morfar.
Det känns som att det var efter morfars död som allt verkligen rasade.Jag bröt ihop och började gråta i skolan. Vissa dagar gick jag inte ens i skolan. Det här var ändå snart fyra år sedan. Varför kan jag aldrig komma över det?
En sak var jag i alla fall bestämd med. Jag skulle inte göra samma sak med mormor, och det gjorde jag inte. Varje gång jag såg henne kramade jag om henne som att det var sista gångenoch det gick inte en dag utan att jag tänkte på henne. Det värsta med mormor var att hon fick lida så. Fredag kväll åkte mamma in till sjukuset. Hon och hennes syskon spenderade hela helgen där. Jag var där till och från, men det gjorde onte att se mormor så. Hon var knappt vid medvetande för hon var så fullsprutad med smärtstillande. Man kunde inte se hennes vackra leende för hon hade så ont. Jag bad flera gånger den helgen att hon bara skulle få dö. Att hon skulle slippa det lidandet. Det var hemskt att se hur hon, helt nerdrogad, såg morfar framför sig och sa att hon var på väg. Hur hon inte ville släppa taget för att hon var rädd att mamma och hennes syskon inte skulle hålla ihop. Till slut släppte hon taget. Det var måndag morgon och mamma ringde hem. Jag gick till skolan den morgonen och det var en av de värsta skoldagarna i mitt liv.
För mig är det egentligen inte deras död jag har svårt att komma över. Det svåra för mig är att jag inte vet hur jag ska handskas med sorgen. Som jag sa, när farmor dog hjälpte min lärare mig. Det var en period när jag skärde mig själv, det slutade jag med när jag träffade Gustav. Nu när det är slut mellan oss vet jag inte vad jag ska göra för att bli som vanligt. Så det här är min nya terapi. Vi får hålla tummarna på att det lyckas!
På återseende
Uppdatering
På återseende
En överblick över mina senaste fem dagar. Börja nerifrån...
Lördag 4 augusti
Sitter fortfarande i pyjamasen klockan kvart i tolv en lördagmorgon. Vet inte vad jag annars ska göra. Bengt ringde igår. Jag kanske ska hoppa in och hjälpa till lite i Bötterum nästa vecka. Annars vet jag inte vad jag ska göra resten av lovet. Nu ska jag göra någonting annat tror jag...
Fredag 3 augusti
Eftersom Jimmy skulle åka hem så kändes det som att det inte fanns så mycket att göra. Lekte lite med hundarna och sen tog vi en promenad runt Gamla vägen. Där hittade vi små söta hästar som vi gav äpplen och fotograferade. Vi kom hem. Det kändes lite sorgligt och tråkigt när han skulle åka hem men vi träffas väl snart igen förhoppningsvis. Jag får väl pallra mig upp till Västerås.
Torsdag 2 augusti
Västmanland ville ha en returmatch i kubb och eftersom vi i Småland är så snälla så tillät vi det. Det slutade tyvärr så att Västmanland vann men bara för att någon har kommit på de konstiga reglerna att om man har fått ner alla små träbitar och missar kungen så får helt plötsligt den andra skjuta på kungen trots det att den har totalt underläge. Men men... Eftersom mamma skulle in till Oskarshamn med bilen så beslöt vi oss för att följa med. Vi började med att ta en liten runda på stan. Jimmy hittade ett par shorts och en skitsnygg jacka. Sedan begav vi oss ner mot hamnen. Hittade en liten rolig ö. Har den varit där innan? Vi satte oss där och tog det lite lugnt ett tag. Och gissade vad? Jag hamnade på kort. Vi upptäckte att det fanns ännu mer maneter i Oskarshamn och jag beslutade mig för att visa att Småland är bäst på ännu en sak. Jag lyckades fiska upp hela två maneter! Sen kom mamma och vi tog varsin glass. Mjukglass med chokladdopp påminner mig om Nybro. Sen beslutade mamma att vi skulle ta en genväg till bilen. Vilken genväg sen då... Det slutade med att jag hittade mig ett par jättefina skor för 150 kronor. Vi kom hem. Åt lite tacos och sen bar det av till Berga för en kräftkväll. Fast där bevisade Småland ännu en gång att de är bäst när de slog Västmanland, Östergötland och Tyskland med 2-1 i matcher. Det var gott med kräftor och det var en rolig kväll, men det var skönt att komma hem och sova till slut.
Onsdag 1 augusti
Först tog vi det lite lugnt men sedan begav det sig in till kalmar. Där gick vi lite på stan. Jag hittade en jättefin klänning på Gina Tricot för 50 kronor. Vi tog en promenad till slottet och låg där och filosoferade ett tag. Än en gång blev jag med på massa kort. Jag fick skoskav, men löste det enkelt genom att ha skorna i handen. Jimmy fick se Öland och Ölandsbron (på håll) för första gången och sen bar det av till hamnen. Vi upptäckte en manet och försökte få upp den på land. Det lyckades inte så bra. Den var inte så lättfångad, den rackaren. Jag blev inte betrodd med att maneterna på östkusten inte alls bränns. Det är de på västkusten som gör det. Sedan bar det av till Sibylla för ett härligt mål gyrostallrik. Sedan vidare mot bion. Vi såg The Simpsons the movie och den var faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag hade riktigt skoj. När vi kom hem utmanade Småland Västmanland i kubb och självklart vann Småland. Vem annars? Det var en bra avslutning på en bra dag.
Tisdag 31 juli
Jag städade lite och väntade på att mamma, pappa och Jimmy skulle komma. Lagade lite mat sen kom de hem. För att vara första gången jag träffade Jimmy kändes det inte alls så. För mig kändes det som att vi hade känt varandra hela livet. Eftersom de kom hem ganska sent så gjorde vi inte så mycket på kvällen. Vi tog en promenad upp till Evigheten. Filosoferade där ett tag och jag blev tagen på en hel massa kort! Det var ungefär vad vi gjorde första kvällen.
Tomt
På återseende