KarinBjerkhaug

Hela tiden i vardagen inbillar jag mig att det har hänt mina nära och kära någonting. Är någon försenad tror jag att de har dött i en bilolycka. Är någon i källaren är jag rädd för att gå ner och hitta personen död där. Jag har kommit på mig själv med att kolla om, till exempel, pappa andas när han sover på soffan. När ingen svarar i telefonen är jag rädd att personen är död, till och med när jag sitter i bussen är jag rädd att vi ska krocka och att någon jag känner dör medans jag får leva. Jag skulle kunna hålla påsåhär i evigheter och det här är verkligen min allra största skräck. Det är därför det skulle vara så skönt att bara dö, för då slipper jag oroamig för alla runt omkring. För någon dag sen fick jag tanken att om jag väldigt gärna ville dö så kunde jag bara göra det. Så jag prövade, men det visade sig att det inte gick att tänka sig till döden, eller ville jag det helt enkelt inte tillräckligt mycket. Jag har aldrig påstått att jag är normal, inte det minsta...