KarinBjerkhaug

Jag hatar den där jävla telefonen till att ringa. Jag orkar inte vara trevlig och svara på frågor från folk som inte har med saken att göra. Jag orkar inte ens svara på frågor från folk som faktiskt har med saken att göra. Jag vill bara skrika åt dem att hålla käften och sluta fråga mig saker jag inte vet. Jag förstår väl att de antingen är nyfikna eller helt enkelt bryr sig, men jag orkar inte. Snart slutar jag svara i hemtelefonen, men det kan ju faktiskt vara pappa som ringer.

Allt jag vill är att skrika, gråta, slå någonting, vad som helst. Få ut alla känslor som bara biter sig fast och hånskrattar åt mig. Det gör ont i mitt hjärta, men jag måste bita ihop.

För bara någon natt sen drömde jag att jag gick i en skolkorridor. Kände inte igen den, men vet att det var en skolkorridor. Jag grät och alla försökte fråga vad det var och visa att de bryr sig. Jag orkade inte svara. Till slut blev det som i en film när rösterna ekar och allting runt omkring bara blir suddigt och diffust. Jag började springa och när jag kom till en återvändsgränd skrek jag allt vad jag kunde. Alla bara tittade på mig, men det var det som behövdes. Jag vet att jag har många vid min sida, men just nu behöver jag bara skrika. Jag skrek tills jag inte orkade mer och då la jag mig på golvet och grät. Alla stirrade på mig utom en. En lärare som jag inte kommer ihåg vem det var. Hon höll om mig och lät mig gråta ut. Frågade ingenting, det behövdes inte. Bara fanns där och höll om mig...
Jag kan inget om drömtydning, men tänkte skriva ner den här för det är en dröm jag vill minnas.

En annan sak jag hatar är egoistiska människor. Jag blir så jävla irriterad. Visst jag är också egoistisk, självklart. Det ligger i människans natur att vara egoist, men det finns faktiskt en gräns. Usch, vad trött jag blir...

Jag behöver en sån där säck som man slår på eller vad som. Väggen och mitt huvud börjar bli för hårt. Eller aa, huvudet börjar göra ont.


Var stark pappa, jag vet att du kan klara det här! Jag älskar dig!

Hela tiden i vardagen inbillar jag mig att det har hänt mina nära och kära någonting. Är någon försenad tror jag att de har dött i en bilolycka. Är någon i källaren är jag rädd för att gå ner och hitta personen död där. Jag har kommit på mig själv med att kolla om, till exempel, pappa andas när han sover på soffan. När ingen svarar i telefonen är jag rädd att personen är död, till och med när jag sitter i bussen är jag rädd att vi ska krocka och att någon jag känner dör medans jag får leva. Jag skulle kunna hålla påsåhär i evigheter och det här är verkligen min allra största skräck. Det är därför det skulle vara så skönt att bara dö, för då slipper jag oroamig för alla runt omkring. För någon dag sen fick jag tanken att om jag väldigt gärna ville dö så kunde jag bara göra det. Så jag prövade, men det visade sig att det inte gick att tänka sig till döden, eller ville jag det helt enkelt inte tillräckligt mycket. Jag har aldrig påstått att jag är normal, inte det minsta...

Jag har haft en sjuk rolig helg. Jag ska inte berätta så mycket här eftersom man var tvungen att vara med för att förstå. Det är inte ofta i mitt liv jag har skrattat så mycket, ska jag säga. Det behövdes verkligen.
Tack! :)

I dagens inlägg vill jag tacka min kära vän Petter för att han för några dagar sedan påminde mig om hur stark jag egentligen är. Han berättade att han mindes den gången när jag gick i ettan (på gymnasiet) och vi pratade om en kille som vi nu kallar för X. Många som besöker min blogg vet säkert vem han är, men i alla fall. Jag hade sagt att jag aldrig mer skulle vara hans andra handsval och för att det var jag och honom det handlade om så betydde detta väldigt mycket. Visserligen har inte detta någonting att göra med vilket stadie i livet jag är i nu och jag är faktiskt kompis med X. Men det Petter gjorde var att påminna mig om någonting som jag sagt för flera år sedan som visade på hur stark jag har varit och hur stark jag fortfarande kan vara.
Tack Petter!