KarinBjerkhaug

Jag är ett psykfall, jag vet. Den senaste tiden kan till och med jag hålla med om att jag har varit helt fucked up. Jag kan inte definera vad det är som händer, men något är det. Jag vet inte vad jag ska göra åt det, men något måste göras. Jag hatar de dagar där det känns som att jag måste ha ett påklistrat leende. Något som är jobbigt är att det känns som att man aldrig kan ha en dålig dag. När jag väl har en dålig dag, och visar det, så känns det som att alla också blir sura. Jag pratade med en för någon månad sen på fest som hade samma "problem" och jag tror det är svårt att förstå hur påfrestande det kan vara för de som inte är dessa personer. Jag är en sådan person. Jag är den som alltid ska vara glad och lyfta upp alla andra. Jag är den som alltid har ett leende på läpparna och får andra att le. Jag tycker om att vara den personen, det är inte det. Det är det att ibland är det för påfrestande. Jag vill också kunna ha en dålig dag utan att få dåligt samvete. Jag vet att jag klagar över skitsaker och jag hatar när jag gör det men jag var bara tvungen att få ur en liten del av det som tynger mig just nu och det är faktiskt frivilligt att läsa detta... Nu tog orden slut. Men vi möts igen...