KarinBjerkhaug

Jag har haft total idétorka och det har jag väl egentligen fortfarande. De lilla jag har skrivit har hamnat på bilddagboken. Men nu kommer en väldigt kort recension av boken Ut ur mörkret som är skriven av Linda Caine och Robin Royston. Från första stund var jag fängslad av boken och fick bokstavligt talat tvinga mig själv att lägga ifrån mig den för att få lite sömn. Det fanns väldigt många saker i boken som jag kände igen mig själv i och jag har aldrig kännt mig så träffad av en bok tidigare. Men det fanns också en hel del saker som inte över huvud taget påminde om mig själv. Boken Handlar om Linda själv. Det är en självbiografi. När hon är i 40-årsåldern börjar hon må väldigt psykiskt dåligt och försöker ta livet av sig. Allt detta bottnar i hennes förflutna och hon blir inlagd på sjukhus. Man får följa hennes kamp mot sjukdomen och minnena, men även för att behålla sin familj. Halva boken är skriven av Linda själv och andra halvan är skriven av hennes psykiatrier dr. Royston. Detta gör att man får olika vinklar på boken och börjar tänka på ett annat sätt. Flera gånger blir jag helt tagen av boken och speciellt en gång i slutet. Jag ska inte berätta vad det var men det var det obehagligaste jag någonsin har läst i en bok och det fick mig att nästan vilja slänga ifrån mig boken. Det kändes som att detta som hände verkligen hände med mig själv. Det här är verkligen en av de allra bästa böcker jag har läst och ni som känner mig vet att jag inte är den som slukar böcker så när det tar mindre än en vecka för mig att läsa en bok på 500 sidor, så är den bra. Jag tänker faktiskt ge den en femma och verkligen rekommendera att alla läser den!