KarinBjerkhaug

Jaha, då har väl höstsjukan dragit igång. I morse mådde jag jätteilla och är bara glad att jag slapp kräkandet. Nu framåt dagen har jag mest ont i halsen och känner mig dassig. Får se om jag ska gå till skolan imorgon. Skulle vara bra, men jag vet inte om jag orkar. Har bara tre lektioner. Om jag skickar in Geografin kanske det löser sig.
Fasan, trots att jag drack te typ nyss så har jag ont i halsen.
Kollade på VMfinalen nyss. Tyskland-Brasilien. 2-0 till Tyskland efter två riktigt bra räddningar ev Angerer. En på straff och en på frispark. Hon är numera historisk i och med att hon har hållit nollan i över 500 minuter i sträck i VMsammanhang.
Jag orkar inte skriva mer nu. Borde egentligen göra geografi, men får se när jag tar mig an den...

Idag har jag varit nere fast på ett lugnt sätt. Jag har liksom inte orkar tänka, men jag har heller inte orkat vara glad. Jag har bara varit helt dåsig eller något. Min hals gör ont. Inte bra, jag vill absolut inte bli förkyld nu. Det blir nog inte så skoj. Jag är bajstrött. Orkar typ inte hålla mig vaken. Skit!
Nu blir det mat. Kyckling...

Jag måste bara klaga lite idag, men inte på det vanliga. Jag blir så förbannat irriterad när man sitter på bussen till eller från skolan och massa äckliga ungar spelar skränande skitmusik på sina mobiler. Jag menar, det finns något som heter hörlurar, du fick det säkert till den där prylen du spelar på, använd dem!
Jag menar, är inte detta en fråga om respekt? Alla vet väl att man inte sitter och skriker på bussen så varför är det då okej att spela musik på ungefär samma decibelnivå? Det går inte att svara, men musi är ju bra. Det är väldigt individuellt. Jag kan alla fall stå för min åsikt när jag säger att jag inte vill höra Boten Anna eller massa dåliga remixar på vägen till skolan.
Jag säger bara en sak, att snart rinner bägaren över...

Saknar er. Ja, jag vet att jag är tjatig men så är det. Det är så för att jag inte vet vad jag ska göra med det. Jag vill gå vidare men jag vågar inte riktigt. Patetiskt som det låter så är jag rädd för att glömma er. Så istället klamrar jag fast vid någon slags bild av att vi snart kommer ses igen. Ibland är jag till och med helt säker på att jag ser någon av er gåendes på gatan.
Alla dessa stunder som jag minns med er. Spela fotboll med morfar i hallen, gå till affären med mormor och klä ut mig i farmors saker. Så mycket kärlek som ni har skänt till mig, det glömmer jag aldrig. Fast samtidigt är jag rädd att jag ska göra det. Usch, vad konstig jag är...
Jag orkar inte skriva mer nu. Får inte ur mig något vettigt idag...

Varför är det såhär? Varför kan allt inte vara bra. Varför ska det göra så ont att sakna er? Varför kan jag inte se tillbaka på det som en bra sak? Varför ska jag fortsätta att vara besviken på att ni lämnade mig? När ska jag inse att ni inte kommer tillbaka? Jag kommer alltid att älska er, det vet jag, men varför ska det vara så svårt för mig?
Det finns dagar då jag inte tänker på er, det finns dagar då jag inte tänker på annat. Det finns dagar då det går bra. Det finns dagar då jag bara bryter ihop. Det finns stunder då jag är arg på mig själv, det finns stunder när jag tycker synd om mig själv. Det finns bara en sanning i mitt liv. En enda betydelsefull sak. Det är att jag alltid kommer att älska er. Ni kommer alltid att vara mina förebilder.
Farmors envishet och livsglädje, morfars lugn och tålamod och mormors enorma kärlek och tillit. Alla tre så underbara personer som inte borde ha fått lämna jorden så tidigt. Jag hade behövt mer tid med er, mer tid att förstå allt. Mer tid innan ni lämnade mig.
Det jag behöver nu är någon som kan hålla min hand. Någon som vågar stå brevid mig oavsett vad jag säger eller gör, för jag vet själv att jag gör dumma saker och säger dumma saker. Jag vill bli älskad. Jag vill att någon ska våga hålla min hand genom den här perioden. Det var alltid ni. Ni var inte rädda att stå vid min sida. Ni fanns där brevid mig. Men vad ska jag göra nu?

Jag vill inte tro att jag är dum, jag vill inte vara beroende. Jag vill leva. Leva det liv jag är född till.
Så mycket man vill göra, så lite tid. Trots att det just nu känns som enoändlighet. Att vara kvar här. Det känns som att man aldrig kommer få lämna det här. Det känns som att man aldrig kommer få ro. Det går så långsamt men ändå så snabbt. Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva. Så är det bara...

Ytterligare en dag av meningslöshet. Jag vill inte hålla på så här mer.
Försökte skriva någon dikt idag. Jag vill ha inspiration men det blir bara skit. Förut kom orden av sig själva, nu får jag sudda, stryka och det blir lik förbannat inte bra. Det är så skönt när orden bara kan flyta ur en och man har fått förklara sig på ett "fint" sätt. Hur som helst så blev dagens:

Minns dessa oförglömliga tider
Det är när jag tänker på dig
Mitt hjärta svider
Du som inspirerade mig
I detta oändliga hav
Det är dig jag saknar
När jag sitter vid din grav
Det är då mina känslor vaknar
Det enda jag söker är ett svar
På varför du lämnade mig ensam kvar

Jag har tillägnat farmor, morfar och mormor väldigt mycket tankar nu senaste tiden och jag saknar dem verkligen! Jag önskar jag kunde få träffa dem igen!
Men jag börjar lära mig att det inte går.

Vila i frid mina älskade

Jag är så trött, trött på allt! Jag är helt enkelt orkeslös...
Det skulle vara så skönt att bara kunna lämna allt och skita i det här, men vem är jag då? Vad skulle jag då ha att vara stolt över? Ingenting! Det finns inget jag har gjort hitills i mitt liv som jag är stolt över. Däremot har jag saker jag vill göra, men frågan är om jag kommer vara stolt över dem efteråt? Då kanske det bara känns som det gör nu, att det var väl inget att vara stolt över. Det hade väl vem som helst klarat av.
Som på filosofin när i skulle tänka över om vi hade gjort några stora livsval. Jag är 18 år och kunde inte komma på något. Förutom att jag någon gång har bestämt mig för att faktiskt leva. Men är det något att vara stolt över när man mår som jag gör?

Det jag vill göra med mitt liv. Jag vill göra lumpen, jag vill plugga till lärare och arbeta som det, jag vill skaffa barn, både egna och kanske vara fosterförälder. Det är så jag ser på mitt liv just nu. Men kommer jag att klara av det? Är det här bara en kris eller kommer jag alltid att vara såhär? Just nu känns det som det senare alternativet.

Jo, nu kom jag faktiskt på något att vara stolt över. Att jag inte har skärt mig på nästan två år. Men jag måste säga att det är väldigt lockande att börja igen. När alla de där sakerna kommer, att bara kunna göra något som stoppar dem för stunden. För just som det ser ut nu, så finns det inget annat. Jag vet inte vad jag ska göra när händerna börjar skaka, magen knyter sig och ticksen kommer. Jag vill liksom prata, men jag kan inte. Det jag oftast klarar av är att skriva, antingen för mig själv eller med någon. Men det beror också på. Det finns ytterst få personer jag klarar av att prata med på riktigt. Jag hade en psykolog för några år sedan. Jag kunde knappt prata med henne. Hon fick fråga och jag svarade. Problemet med mig är att jag kan tänka på hurvida jag ska säga en sak eller inte i timmar men när jag väl bestämmer mig så är det för sent.
Jag vill inte vara påträngande, det är det värsta jag vet men ibland måste jag. Jag är tacksam för att de personer jag faktiskt kan prata med finns där då. Men jag vill inte vara beroende v någon för att kunna må bra. Jag vill klara det själv. Det är bara så svårt.

Jag får dra en djup suck och gå vidare, eller något...

Orkar inte med det här snart. Jag orkar inte vara nere längre... Jag vill bara vara glad.
Det känns så jäkla onödigt alltihop. Jag vill inte mer. Jag vill inte dö men jag orkar inte leva. Vad gör man då? Det känns som att allt jag gör är att vänta på att den här nereperioden ska gå över. Snart två månader på det... Eller ja, just den här perioden. För egentligen har det väl varit så här mer eller mindre i 4-5 år. Jag vet bara inte vad jag ska göra längre. Jaja, jag får väl se vad som händer...
Skit!

Jaha, då fyllde man år idag. 18, men inte känns det något annorlunda för det. Bara mer ångest. Fick SMS av Gustav innan. Han sa grattis. Jag började nästan gråta. Fick kämpa för att hålla emot. Det är helt sanslöst hur mycket han har betytt för mig och fortfarande gör, faktiskt. Det är någon som alltid kommer att finnas i mitt hjärta och jag hoppas att jag någon gång klarar av att vara vän med honom, för det vill jag verkligen. Det känns bara alldes för tidigt nu. Jag älskar honom och har fortfarande känslor för honom. Egentligen önskar jag bara att han skulle ta tillbaka mig. ÄVen om det inte skulle fungera. Det är bara att gå vidare...

Hur som helst, födelsedag. Jag har fått present av mamma och pappa. Av dem fick jag en vas, en skål och 5000 kronor. Men jag ska sätta in typ hälften på banken och spara dem. Sen ikväll kommer Kristina, Robban, Sofie och Fredrik. Då blir det tacos och tårta. Simon kommer väl hem på fredag också. Får se vad jag får av honom. Jag köpte ju faktiskt en stekpanna till honom för 300, så...

Men nu ska jag städa av lite så blir mamma glad.

På återseende