KarinBjerkhaug

Idag när mamma och jag satt vi matbordet så frågade jag mamma hur det var med pappa idag (eftersom hon var där men jag var i skolan) så sa hon att han var mer hoppfull och att de hade kärt igång nästa cellgiftsomgång, entligen. Sen sa hon att de hade pratat om målbilder och att pappa så gärna ville kunna gå på min student. Det var ett av hans mål. Han var orolig för han trodde att det bara var en månad kvar och att han inte skulle orka, men det är faktiskt nästan två månader. Jag fick kämpa för att hålla tårarna borta vid matbordet och varje gång jag tänker på det kommer dem. Det känns så overkligt att min pappa kanske inte ens kan vara med på min student. Jag vill så gärna göra honom stolt när jag står där uppe och vrålar att jag minsann har tagit studenten. Att jag har gjort något man kan vara stolt över. Du måste kunna vara där, pappa. Det finns inga alternativ.

Jag har nog inte riktigt förstått att det är så allvarligt som det egentligen är. När läkarna säger att de har haft konferenser om honom och att till och med de är chockade över att han lever. Eftersom det pappa har gått igenom i de flesta fall leder till döden. Det är så overkligt och konstigt. Det känns som att man snart ska vakna upp ur den här drömmen och allt är som det alltid har varit. Hoppas bara att cellgifterna biter nu och att du klarar det här pappa. Vi är vikingar, du och jag. Klart vi ska klara det här...

Kanske är det på väg framåt. Kanske håller du på att bli så bra att du till och med kan bli frisk inom en viss framtid. Kanske, men det får tiden utvisa. Nu gäller det bara att vara envis och inte ge upp hoppet. Jag ser en tendens till det, men det här ska vi klara tillsammans. Det här ska vi överleva tillsammans. Det måste vi klara! Vi är vikingar, du och jag, pappa.

I övrigt så har jag andra förvirrande moment just nu, men det fixar sig nog får man hoppas. Det löser sig, det brukar ha en tendens att göra det. Jag gillar känslan men inte det som händer. Det är svårt när jag inte kan läsa människor. Jag brukar vara bra på det men du, lilla gubben, är svårläst. Jag har uppriktigt sagt ingen aning! Men det som inte dödar gör en starkare och efter det här kanske jag är ännu bättre på att läsa av människor. Du ger mig en utmaning, minsann.

Jag vill träffa min Anna i helgen också. Snacka skit och så kan man ju få lite hjälp att lösa det här "problemet". Även om hon bara skrattar åt det, för det är lite komiskt.

Anmälde denna person till Mix Megapols Adam har ett plan . Hoppas han kommer med för då har han lovat mig en rolig sak. Plus att jag tycker motiveringen var sjukt bra! Oyes!

Pratar med en person nu på MSN som alltid har en tendens att få mig glad. Underbart! Jag har så många härliga vänner, så jag blir så glad.

Jag ska varna er läsare redan innan att detta inlägg kommer låta väldigt hatiskt och extremfeministiskt. Det kommer låta som att jag hatar alla män i våran värld. Men så är det inte, mina vänner. Det är bara killarna i min omgivning som inte ligger så högt upp på listan just ikväll. Jag vill även berätta att vissa detaljer kommer att överdrivas just för att jag skriver det här i det tillstånd jag är i nu.

Här kommer det. Jag är rent ut sagt jävligt trött på att bli behandlad som någon leksak. Jag vill också kunna bli tagen på allvar och bevisa att ytan inte säger allt om mig. Jag kan vara djup och ha känslor och jag är kanske inte den som många tror att jag är. Jag är trött på att få falska förhoppningar som bara leder till att jag blir bränd. Jag trodde verkligen att du var bättre än så och visst visste jag om att det nyss hade tagit slut med din flickvän. Men du kunde väl ha knäckt ur dig lite tidigare att du inte "var redo". Du kunde vål låta bli att få mig att bli kär i dig. Du kunde väl ha låtit bli att överösa mig med komplimanger och presentera mig för din familj. Du kunde väl ha låtit bli att kyssa mig så underbart att man inte kan annat än att falla för dig. Om du visste redan innan hur du ville ha det så kunde du väl ha låtit bli. Du säger att jag inte ska ta det som en diss, men hur ska det gå till? Du är som alla andra killar. Du vill bara ha ditt roliga så att du kan lägga mig på hög i en container med alla andra brända brudar. Du säger att jag är en skön tjej och drar alla komplinganger som finns i boken och jag vet inte om jag är mest upprörd för att du gjorde så eller för att jag gick på det, igen...  
   Jag är sur för att jag inte gav dig den käftsmäll som du var beredd på att få. För tydligen är du medveten om ditt beteende också. Det finns killar som inte är det, men det var du! Jag är sur för att jag inte kunde visa mina känslor för dig så att du åtminstone kanske kunde få lite dåligt samvete över hur du har betett dig. Nej, istället gav jag dig en kram och höll om dig som om det var jag som skulle trösta dig. Jag är kär och upprörd och jag fattar inte hur jag kunde gå på den här niten. 

Jag trodde att jag lämnat de killar bakom mig som bara ville en sak. Jag trodde att jag hittat ut från det där, men tydligen inte. Men det är väl som en kär vän har sagt. Killarna saknar bara en sak med mig. Det grundar sig i att vissa av mina ex bara är ute efter en sak. För tydligen är det väl så att jag inte är något flickvänsmaterial. Jag passar som någon sorts sexleksak, men tydligen så vill de inte ha mig när det kommer till att ha någon att hålla om, när man ska kunna trösta varandra och göra det som par gör. Uppenbarligen så är det inte så att jag duger till det. Jag är väl helt enkelt ingen sådan som de vill ta med till släkt och vänner och presenteras som flickvännen. Jag är väl tydligen den som killarna ska ha sitt roliga med och sen slänga på hög. Många av killarna i mitt liv har rent ut sagt varit svin och jag trodde annat om dig. Varför är det så att killar tror att det blir bättre att efter de har dissat en så säger de hur underbar man är och allt bra. De tror att det på något sätt ska gottgöra det de har gjort innan. Jag vill inte ha komplimanger av en som bara vill ha mig till en sak. För det är bara elakt. Jag kommer ihåg vad jag sa "jag tror at jag kan få känslor för honom och bli kär, men jag vet inte om jag kan lita på honom". När försvann det här ur mitt huvud? Var det när jag föll för dig och du betedde dig som den underbaraste killen i världen? Var det när jag blev kär i dig och hela ditt sätt att vara på? FAN!

Killar är svin, och jag är så extremt frustrerad just nu. Jaja, jag är väl medveten om att alla killar inte är svin, men varför träffar jag dem?. Varför kunde det inte bara ha gått min väg den här gången? Okej, det här inlägget kanske inte blev så hatiskt och feministiskt som det verkade kunna bli när jag tänkte igenom det. Jag hatar att vara kär när det går såhär...