Barnatro
Barnatro
Har du kvar din barnatro ifrån hemmets lugna bo?
Kan du bedja än som förr du alltid bad?
"Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är",
gamla mor då känner sig så nöjd och glad.
Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllne bro!
Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllne bro!
Du har kanske vandrat kring runt kring hela jordens ring,
och i fjärran land du sökt att lyckan nå.
Du har gråtit mången gång när du hört en gammal sång,
som du minnes ifrån hemmets lugna vrå.
Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllne bro!
Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllne bro!
Likt en seglare i hamn blev du lugn i modersfamn,
ömt hon smekte dig och sjöng om himlens land.
Hennes stämma blev så varm när du låg vid hennes barm,
hon din framtid lade tryggt i änglars hand.
Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllne bro!
Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllne bro!
Du blir lycklig liksom förr om du öppnar hjärtats dörr
Barnaårens sällhet åter bliver din.
Uti himmelen blir fröjd och du själv blir glad och nöjd,
Du kan sjunga sen med jubel i ditt sinn.
Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllne bro!
Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllne bro!
Text och musik: Einar Westling
Första advent runt hörnet
Tyvärr så missar jag julkalendern imorgon på morgonen. Det har återgått till att bli en vana, en mysig vana, efter att man skulle vara cool i högstadiet och inte kunde se på sånt. Hoppas att det blir en bra julkalender iår! Tror faktiskt att den har kapacitet till det.
Andra advent tillbringar jag i Norrköping med Anna, Emmy och Daniel. Det kommer bli en underbar helg, får hoppas lite på att Daniel äger en adventsljusstake. Annars får jag lösa det på något annat sätt. Som ni kanske märker är jag van vid traditioner. Som när tomtar och granen sätts ut och alla sådana liknande saker.
Jag tror det kommer bli en bra jul iår även om det var 3 år sen sist jag var singel på julafton. Men då slipper jag alla fall lägga ner tid och pengar på att hitta den där perfekta julklappen. Man får se det från den ljusa sidan.
Hörde en av de låtar som sätter sig starkast på mig nyss på radion. Barnatro med Stefan Sundström. Den påminner mig så himla mycket om mormor och morfar. Älskar den låten, helt enkelt! Texten kommer i nästa inlägg...
You
I just wanna close my eyes. I just wanna run away and dissapear. Sometimes I just wanna close my eyes forever, sometimes I'm sick of running. Somedays I miss your arms around me and somedays I really hate you. But deep, deep inside my heart I love you and I always will. Just half a year ago I couldn't imagine living without you and today I still don't know how I walk from one day to another. I really, really miss you and I don't know what to do. Of course I know it never'll be you and me again but does that means that I'm not allowed to really, relly miss you. You' where the sun of my life, you where the calm that hold me down, you where the love that made me wanna stay here. When I missed my grandparents the most you took care of me. You made me don't wanna take my life. Now, what will I do?
Nödvändigt
För det första, vill man inte hålla sig snygg när man är tillsammans med någon? För det andra, gnugga in det lite mer att du kan få någon när som helst medan jag kommer förbli singel för alltid.
Det är såhär det känns just nu i alla fall. Jag vet väl att det egentligen, förhoppningsvis, inte är så men jag oarka inte höra sådana saker just nu.
I'm on my way back, but you keep pushing me down...
Vad ska jag göra?
Nu börjar ångesten komma...
Jag har alltid velat bli lärare, men nu har jag börjat fundera på om det verkligen är mitt yrke. Jag menar, för det första så kommer det vara brist på jobb där om bara några år och för det andra så vet jag inte om jag är tillräckligt duktig för det eller om jag själv skulle klara utbildningen för den delen.
Jag har funderat lite på, ett par gånger faktiskt, att bli inredningsarkitekt. Jag tycker det är roligt med inredning och att skapa saker. Det är verkligen något jag skulle kunna tänka mig att arbeta med, men återigen skrämmer utbildningen mig lite. Klarar jag verkligen det?
Samma sak har jag ångest för om jag klarar lumpen, men nu har jag skickat in papprena så kommer jag in så kommer jag. Kommer jag inte in så gör jag det inte. Kommer jag in så gör jag helt enkelt det bästa av situationen och får en jäkla bra utbildning.
Jag vill inte bli gammal! Jag vill vara barn hela livet! Jag orkar inte med att bli vuxen. Jag behöver inspiration. Inspiration till vad jag ska välja och vad det är som är bra med att vara vuxen.
Dålig kväll
Så nu sitter jag här, 18 år gammal och kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Kämpar för att fingrarna inte ska skaka för mycket. Kämpar för att kunna andas. Kämpar för att inte bara skrika rätt ut.
Skit!
Min mönstring (antagningsprövning)
Det började med inskrivningsprovet. Delvis var det ganska lätt och delvis var det skitsvårt men jag lyckades ändå få ett ganska bra resultat. Snittet ligger på fem, max är nio och jag fick sju. Men vi kommer återkomma mer till detta senare.
Efter detta väntade sjuksystern, trots att detta var en man. Började med styrkeprovet som gick skit. Är fortfarande fruktansvärt missnöjd med det och vet att jag hade kunnat göra så mycket bättre ifrån mig. Där fick jag bara en två, fruktansvärt dåligt. Efter det var det lite undersökningar, syntest, hörseltest och färgtest. Detta gick bra. Gjorde även ett EKG. Trodde jag skulle få sugmärken av de där sugpropparna de satte fast på en.
Lunchen bestod av pyttipanna, en ganska klassisk rätt som gick att äta. Sedan även lite väntetid innan man fick gå till psykologen. Hon var jättesur och anti mig redan från det jag klev innanför dörren. "Jaa, du vet väl att ingen kille kommer in i lumpen på en tvåa på styrka. Jaa, så det där med att det är lika för tjejer och killar stämmer inte. Jaa, du kanske skulle hälsa på ett regemente och se hur det är. Jaa, du kanske skulle tänka på om det här är något för dig." Det är inte bara det. Alla som känner mig är medveten om mina piercingar. Ni vet även det att jag inte brukar ta ut dem så ofta. Typ om jag ska spela fotboll. Men då börjar hon tjafsa om de också. "Jaa, varför har du piercingarna, du vet väl att du inte får ha dem när du gör lumpen? Jaa, du vet väl att det här är en anställningintervju. Jaa, varför har u dem? Jaa, vad sa de på medicinen?" Ingenting, vad var de sa! Inte ett jäkla smack. "Jaa, men jag tycker ändå du ska ta ur dem innan du går upp till läkaren". Mm, visst. Fast det sket jag i. Det enda positiva den där psykologen kom med var att hon sa att jag var begåvad. Hon sa att jag kunde göra precis vad jag ville i mitt liv, under mina fysiska förutsättningar. Det är ju ändå ganska skönt att höra.
Jaja, efter en tid kom även jag upp till läkaren. För, tro det eller ej, men jag klarade psykologen. Där blev man underökt. Men läkaren hade minsann inget emot piercingar. Det enda han gjorde var att fråga om det gjorde ont att pierca tungan.
Sedan gick man vidare till konditionstestet. Där fick jag en sexa. Det är väl ganska bra i alla fall. Jag ska inte klaga, jag har inte jättebra kondition.
Sedan gick jag till mönstringsförättaren. Han sa att det inte alls var så jättedåligt att få en tvåa på styrkan med tanke på min kroppsstorlek men att jag ändå skulle jobba på styrkan, och det ska jag. Hur som helst så kan jag inte bli hundförare. Det kräver typ max på allt. Men det jag kommer bli ifall jag kommer in är Bevakningssoldat i Karlskrona, marinen.
Sedan fick vi vänta i nära på en och en halv timme på den typiga busschauffören som körde som en galning. Hon i receptionen sa att hon skulle ha skickat efter taxi ifall han inte hade kommit till sex och det var jäkligt nära, ska jag berätta. Han var där bara några minuter innan sex och vi skulle egentligen ha åkt 16.30. Sedan när vi väl kom iväg körde han om en blådåre. Han körde om lastbilar innan kurvor och låg i minst 100km/h konstant i mörker och halvt väglag. Så när man tänker efter får man väl vara glad att man lever.
Det är säker massor jag har glömt, men nu orkar jag inte skriva mer.
På återseende...
Mystiska telefonsamtal
Det är en underlig sak. Att vakna mitt i natten av underliga telefonsamtal och när man sedan vaknar på morgonen måste kolla telefonlista för att bekräfta att det verkligen har hänt. Detta hände mig inatt. Nu ska jag berätta...
Karin var skit slut efter att ha antagningsprövat för lumpen en hel dag. Det kan vi återgå till en annan dag. Har pratat alldeles för mycket om det idag. Jaja, i alla fall så går Karin och lägger sig och somnar skönt. Karin vaknar däremot när klockan är ungefär 01.35 av att telefonen ringer. Tar en hastig titt på displayen och det är brors nummer, som för övrigt aldrig ringer till Karin. Eftersom Karin är trött och yrvaken lyckas hon stånka fram ett "Jaaa". Efter ett tag hör Karin att personen i andra änden inte alls är hennes bror utan det är någon annan röst. Efter ett tag säger rösten personens namn och efter ytterligare ett litet tag går det upp ett ljus. Karin börjar fundera när personen i andra änden frågar vem han pratar med och när han sedan får höra detta börjar prata om massa andra saker innan han faktiskt inser att Karin sov. När han sedan låter förvånad över att Karin sov och är trött efter halv två en torsdag så blev hon nästan lite irriterad. Samtalet pågick i lite mer än en minut (såg det när jag undersökte om detta verkligen hänt) men det kändes betydligt längre eftersom hon var så trött.
Det är så konstigt när sådana saker händer och man inte vet om det har hänt. Det känns fortfarande inte riktigt och när pappa ringde bror idag tror jag inte han heller hade något vettigt svar på vad som verkligen hänt.
Får ta den där diskussionen nästa gång man ser personen i fråga.
Nu ska Karin sova. Det ska bli så skönt. Har inte sovit ut på cirka 2-3 veckor.
På återseende...
Inte min dag idag...
Scream
Finns så mycket jag vill säga, rent av skrika ut.
Vill inte detta mera, nu är orken slut!
Orkeslös
Känner mig orkeslös och nere idag. Snart håller det inte längre. Jag vill bara skrika rakt ut, men det funkar inte så. Jag orkar inte det här just nu. Önskar att det bara vore enkelt, men vad är egentligen enkelt? Hade något, mot all förmodan, varit "enkelt" hur skulle man då veta det? Skulle man ändå tänka att det bara var skit för att man inte visste bättre?
Känns tungt i hjärtat på något sätt, har en klump i halsen och återigen skakar mina händer utan att jag kan kontrollera det. Försöker ta djupa andetag, försöker lugna ner mig. Men det är en sak som är lättare sagt än gjort för min del. Jag vet så väl vad jag vill men jag hindrar mig själv. Jag hatar att vara beroende av andra människor, jag vill klara mig själv.
Jag sluter ögonen och andas. Varför hjälper det inte? Jag ska gå upp och lägga mig i sängen ett tag. Kanske det hjälper...
Ursäkta den barnsliga rubriken men, snopp!
Men nu lämnar vi detta och pratar om vad som hänt hitills på lovet istället. Myskväll med onyttigt, film och tv-spel hos Emmy i fredags var skoj. Det får vi göra om snart igen!
Kalmar med mamma och pappa i lördags. Karin hittade en billig tröja och lite piercingsmycken.
Söndag, hmm... tränade och tog det lugnt. Pluggade gjorde jag väl ockå. Ändå känns det som att jag inte kommer någonvart.
Måndag pluggade jag bara hela dagen typ.
Tisdag var jag i Kalmar och hjälpte Ida med hennes fotokurs. Jag satt modell när hon fotade med olika sorters fönsterljus. Sen fikade vi också och så var det träning när jag kom hem. Brände upp ett redan uppbränt sår på hallgolvet. Inte så skönt sen när man ska duscha.
Onsdag, det var igår. Då pluggade jag och sen var jag hos Fredrik och färgade håret. Det blev helt okej.
Idag, plugg, plugg, plugg... När jag orkar ta mig an det...
I framtiden då?
Imorgon ska jag försöka hinna plugga så mycket som möjligt.
Sen på lördag har jag lovat att jag ska ut och promenera med Tommy och Mauds hundar som de har i Ruda över dagen för de ställer ut den/de andra i Växjö. Sen på kvällen kommer Anna för att vi ska till Växjö och ställa ut Kajsa på söndag, och då ville Anna följa med och det får hon så gärna!
Nu ska Karin lägga på i pannan och sova : )
