KarinBjerkhaug

Ikväll blir det nog en tidig kväll. Är trött på skolan och trött i allmänhet och sen laddar man inför morgondagen. Pyjamaskväll hemma hos Emmy. Det kan bli roligt. Hoppas bara att Anna kommer!
Snart ställer vi om klockorna. Då kommer Karin att gå och lägga sig ännu tidigare varje kvall. Hade det varit vintertid nu hade klockan varit halv åtta och jag hade velat gå och lägga mig. Men man får vila ut lite längre på mornarna i alla fall.
Ska bli skönt med lov även om det kommer bli massa plugg. Måste ta mig i kragen med samhällen. Det blir mycket jobbande med det på lovet. Sen blir det förberedelse för NP i svenska och en del religion också. En del, helt enkelt.
Nu ska jag typ sova. Eller jag kommer nog läsa lite bok innan. Har snart läst ut Kollektivt självmord. Den är väl ganska bra, men jag är inte riktigt förtjust i den andra delen så här långt.

Jaja, på återseende...

Fick hem papprena som klargjorde min anmälan till donationsregistret. Det är inte utan att man känner sig lite stolt över att veta att man har gjort något bra. Någon dag kanske jag räddar någons liv. Det är en ganska mäktig känsla. Jag har länge tänkt anmäla mig, men det för först för ett par veckor sedan jag gjorde det. Det känns otroligt bra! Man får känslan av att man kan göra något värdefullt, även om det bara är genom att dö. Egentligen hade jag velat ge blod också, men det får bli någon annan gång.
Anmäl dig du också, det kommer kännas jättebra efteråt!

Idag var det väldigt nära att det hände igen. Som tur var kunde jag ta några, många djupa andetag och släppa det. Trodde jag skulle få ytterligare en panikattack där ett tag. Hade jag varit hemma hade jag förmodligen fått det för där känns det som att det inte spelar någon rol. Där kan jag gråta och skrika i kudden om jag vill. Här i skolan bryr jag mig för mycket om vad alla tycker. Det finns en risk att det snart kommer komma en när jag är hemma och jag hoppas att jag då också kan bemästra den, eller vad man ska säga.

Längtar tills man ska komma bort från allt ett tag. Räknar ner dagarna till olika saker. De sakerna är väl antagningsprövningen, Norrköpingsresa, studenten, förhoppningsvis lumpen och så småningom att flytta långt bort. Men jag håller mig inom Sveriges gränser i alla fall.

Skulle vara så underbart att vara någonstans där ingen visste vem man var och man själv kunde bestämma när man ville göra vissa saker. Kalmar är inte längre något alternativ när det gäller högskola. Jag skulle bryta ihop totalt. Jag skulle inte orka ta mig an skolan. I och för sig vet jag inte om jag skulle klara av det långt borta heller. Det märker vi då. Men just nu känns det som att det skulle vara enklare än att vara kvar här.

Ibland önskar jag att det kom någonting som skulle förändra mitt liv drastiskt. Jag vet själv så väl vad det skulle kunna vara för saker, men det tänker jag inte nämna här. Just för att folk vet vem jag är, eller man ska säga. Vissa saker är bäst att hålla för sig själv.

Har en del hemligheter som man kanske egentligen skulle vilja skrika ut, men jag tror inte jag orkar ta konsekvenserna om det. Lite fegt kanske, men jag orkar inte bry mig om det.

Det värsta är när jag, till slut, har bestämt mig för att säga något att jag inte vet vem jag ska säga det till eller hur. Det känns som att jag har svårt att prata om saker. Eller, det visste jag egentligen redan, men det känns ofta i mig. Det tar på krafterna att hela tiden fundera på hurvida man ska öppna käften eller inte. Jag vet att jag har nämt det innan. När jag var hos psykologen och satt där i de 45 minutrarna. Jag kunde tänka hela tiden på om jag skulle säga just den där saken eller inte. När jag väl hade bestämt mig så var tiden slut. Detta, mina vänner, hände inte en gång utan närmare alla gånger jag var där.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra. Egentligen vill jag att folk ska fråga mig, men det är också svårt. För vissa gånger vill jag inget hellre än att skrika "MEN FRÅGA MIG DÅ"! och vissa gånger skulle jag bara bli arg om de frågade, så då väljer jag nog faktiskt hellre att inte bli tillfrågad. Då håller jag det helst för mig själv. Då skiter jag hellre i det och sen kanske jag skriver om det här.

Vissa, men bara vissa gånger kan jag prata med folk om det på MSN eller kanske skicka iväg ett SMS. Men jag har fortfarande svårt att veta vem jag ska vända mig till. Jag har svårt att prata med en person om en sak och sen veta att jag måste se denna person i ögonen nästa dag. Jag vill få ut det och sen ska det vara där utan att jag ska behöva se tillbaka på det nästa dag.

Ja, jag är väl ett psykfall helt enkelt. Det är bara att inse det... Eller något...

Ni kommer höra mer av PsykfallKarin snart igen

Har så förbannat ont i mitt knä. Går det inte över snart skär jag av det! Det kan inte komma mer olägligt. Jag antagningsprövar om mindre än en månad och då vill jag verkligen inte ha ont i knät. Jag kommer nog inte träna fotboll på tisdag, tyvärr. Behöver träningen men det belastar inte knät bra.
Skit!

Jag vet inte vad som hände igår. Hela kroppen började skaka och jag bara grät. Jag vet inte varför det hände heller. Jag sökte råd och fick det. Till slut lyckades jag sansa mig, men jag vet fortfarande inte varför detta hände. Tack så mycket för hjälpen, kompis! Det betyder mycket att veta att det finns någon där.
Hur som helst så ser jag inte den här panikattacken, om man kan kalla det så, som något bra. Jag vet inte riktigt vad jag ska tolka det som. Kommer det komma tillbaka fler gånger eller var det en engångsförteelse. Jag har ingen aning, men det var skrämmande. Ett tag trodde jag att jag skulle göra "det där", men det är jag glad nu att jag inte gjorde. Jag vill bara veta hur jag ska handskas med det. 
Jag hatar att leva såhär. Jag längtar tills jag ska flytta, helst långt bort så jag kan börja om på nytt. Eller i alla fall försöka. Där ingen vet vem jag är och jag kan välja vad de ska veta om mig eller inte veta om mig. 
Börjar få ticks nu, men jag försöker stöta bort dem. Fingrarna skakar, så ifall jag har skrivit fel är det därför. Fast jag ska inte skriva mer nu, ska tänka pånågot annat. Ska snart träna. Hoppas att det kan försvinna då... 

Orkar inte riktigt kvällen. Jag vet inte vad jag ska göra. Har en deppkväll och jag orkar inte ta tag i det. Vad det känns som just nu kommer jag bara att gå och lägga mig. Fingrarna skakar och tankarna bara flyger runt. Hade behövt ventilera lite men jag orkar inte.
Det känns som att tårarna kommer vilken sekund som helst, jag vet egentligen inte varför.

Det är typ tre år sedan mormor dog. Det känns som att det var igår jag senast såg henne. Saknar henne så mycket.

Jag orkar inte skriva mer nu...

Ett citat får inleda den här bloggen.

Petter, som jag inte hade pratat med på jättelänge förens bara för ett par dagar sen, sa det och jag vet inte vem som har sagt det. Hoppas att det inte spelar någon roll. Citatet lyder Jag har utkäpat många krig. Några känner du till, andra känner du inte till.
Det kändes ganska personligt för mig. För det är verkligen så. Jag har utkämpat många krig. De flesta med mig själv, men de är inte mindre krig för det. Klart förstår jag att de inte går att jämföra med de krig som sker mellan människor runt om i världen, men det är fortfarande krig för mig.
Jag har en del krig som jag har pratat om med mina vänner och en del har jag inte berättat om för någon. En del har jag bara skrivit ner. Antingen här eller i en bok.
Några krig har tvingat mig ner på knä med tankar om att lämna denna jord, några har gjort mig arg och en del har jag utkämpat mot andra människor. De som har betytt mest för mig är de förstnämnda.
Det är de krigen som har brutit ner mig till smådelar, som har fått mig att sväva omkring i en värld någon annan stans. Det var de krigen som en gång i tiden fick mig att skära mig. Det är de krigen som jag numera inte vet hur jag ska lösa. Men viktigast av allt så är det de krigen som faktiskt har gjort mig starkare och så ska det fortsätta...

Jag har insett att jag växer som person ganska mycket just nu. Jag tror att jag är tvungen till det. Ända sen det tog slut med Gustav har jag på något sätt varit tvingad till att tuffa till mig och växa. Jag har varit tvungen att inse någonting som jag fortfarande inte själv vet riktigt vad det är än.
Ett bevis på att jag har vuxit som person är det jag nämnde i tidigare inlägg. Att jag inte blev skadeglad när jag fick reda på att det inte häll mellan Gustav och den där tjejen.
Jag träffade Gustav idag. Det var andra gången sen det tog slut för tre månader sen. Tre månader sen imorgon faktiskt. Pratade lite med honom ganska allmänt. Det kändes klart bättre än förra gången jag träffade honom, men jag saknar honom väldigt mycket.
Det är bara att forsätta växa så kommer jag någon dag att kunna leva med detta.

Jag trodde jag skulle reagera väldigt annorlunda...

Men så blev det inte. Pratar med Gustav nu och jag trodde att jag skulle bli lite skadeglad när jag hörde att det hade skitit sig med tjejen han hade på g, men så blev det inte alls. Jag tycker synd om honom och önskar att jag kunde trösta honom. Det känns ändå skönt, för det känns som att man är ett steg närmare att komma över honom helt.
Det är skönt att vi kan prata, visserligen bara på MSN än så länge men det känns fortfarande skönt.
Visserligen är det så att jag fortfarande älskar Gustav, det kommer jag alltid att göra. Saknar honom gör jag också, men det är något som jag får lära mig att leva med och jobba på. För någon gång kommer jag komma över honom, det måste jag.
Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, även om det aldrig mer kommer bli vi. Jag önskar honom bara det bästa och det är helt enkelt inte jag. I alla fall inte för honom.
Det här har i alla fall varit en bra insikt för min del. Hoppas att det kommer flera sådana!

Efter en ganska rolig, men tröttsam helg så är man tillbaka i skolan.Så här sitter man i mysrummet igen, med en gnutta huvudvärk och lyssnar på En kungens man med Björn Afzelius. Har psykologi, men jag orkar inte riktigt idag. Skönt att man inte har så många lektioner idag. Har bara en efter det här, sen slutar jag.
Hur som helst så har dte varit en ganska bra helg. En hel del skratt, lekar och pyssel. Tomten tvingade oss att titta på Adam Sandlers eight crazy nights. Kanske inte världens bästa film, men den funkade i alla fall.
Nej, jag orkar faktiskt inte skriva mer nu. Kanske skriver mer sen när jag kommer hem...

På återseende

Som spår i sanden, som sakta försvinner. Jag har insett att det sakta tynar bort. Att det sakta rinner iväg, ut till en oändlig ocean. I ett hav av ovisshet, saknad och tårar. Jag vill ha er vid min sida, men jag har sakta insett att ni försvinner mer och mer. Man kan inte minnas allt, alltid. Jag vill inte behöva minnas er, jag vill ha er här. Jag vill inte behöva söka efter er när jag inte kan finna er. Jag vill så otroligt mycket, men kan så väldigt lite.

Jag har alltid haft kärleken till er. Jag har alltid älskat er innerligt. Jag hade alltid haft er vid min sida, tills den dagen då ni försvann. Jag hade aldrig fått lära mig att vara utan er, så hur ska jag kunna göra det nu? Hur ska jag lära mig att klara mig utan er? För det är väl det jag måste?

Så små saker som påminner mig om er. Lukter, känslor, ord, allt! Som igår när jag kom på mig själv att säga att om jag satt kvar där ute länge till så skulle jag få blåskatarr. Då mindes jag vem som alltid har sagt det det till mig. Mormor hade en viss förkärlek till det uttrycket. Jag kan inte räkna hur många gånger jag hörde henne säga det. Då tyckte jag bara att hon var fruktansvärt tjatig, men nu har jag insett att det var av kärlek. Allt ni gjorde var av kärlek, även ifall jag fortfarande har svårt att tro det.

De sätt jag oftast påminns om morfar är dofter eller vissa småsaker. Doften av piptobak kommer alltid att vara en av de bästa dofterna för mig. Sen har vi ju doften från den där saken han hällde på kudden när man var sjuk, så man blev frisk. Alla dessa små dofter som påminner mig om honom. Alla dessa minnen.

Farmor hade sina saker hon gjorde. Även att de var ganska irriterande så ler man när man tänker tillbaka på det nu. Hur hon nöp en i kinden och daksade en på låret. Hur hon alltid gjorde detta med glimten i ögat. Hur folk säger att jag påminner om henne. Det är helt underbart att höra.

Alla dessa minnen som jag inte vill glömma. Jag hoppas så innerligt att jag aldrig kommer glömma er!

Usch, vilken dag. Tisdagar är verkligen jobbigast. Hade tänkt springa idag, eftersom jag inte gjorde det igår men jag orkar nog inte det idag. Är helt slutkörd. Så kommer man hem och har huvudvärk, och så finns det inga panodil hemma. Bad mamma att köpa men hon kommer inte hem innan nio i alla fall. Men jag överlever väl. 

Mår ganska dåligt i övrigt idag också, men egentligen orkar jag inte tänka på det. Egentligen  vill jag bara slippa tänka på det, men nu är det så i alla fall. Egentligen tänker jag för mycket. Jag vet inte längre. Jag orkar inte mer...

Nu har jag läst ut den, Jane Eyre. Ska ha muntlig recension av den på torsdag. Den var faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig, bara att jag inte läser så snabbt så jag är glad att jag hann läsa ut den. Får börja på nästa bok lite senare, Kollektivt självmord. Har aldrig varit så mycket läsa i skolan tidigare. Men jag har egentligen ingenting emot det, bara att jag inte har någon diciplin på det om jag ska hålla på länge. Jag kan läsa en bok, men om jag sen börjar på en efter det tar motivationen slut. Jag kan tycka det är jätteskönt att läsa en bok och jag har läst en del bra böcker, det är inte det. Det är helt enkelt att jag inte har något bokhuvud. Jag tittar hellre på film. Jag är för lat för att läsa. Men den boken vi ska läsa nu ska nog vara lite enklare och betydligt tunnare än Jane Eyre. 

Hur som helst så är det bästa boken jag någonsin läst Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Den kan jag varmt rekommendera alla att läsa. Den handlar om hennes dotter Nancy Spungen som var scitzofren. Hon berättar detaljerat om uppväxten, svårigheterna och känslorna. Man blir helt tagen. För övrigt så var den här Nancy ganska känd när hon levde, och hennes död blev väldigt känd. Hon var nämligen tillsammans med Sid Vicious från Sex Pistols och det var mycket skriverier om att man trodde att det var han som mördade henne. Hur som helst så är det en grymt bra bok som jag läste ut på ungefär en veckan, och då ska vi komma ihåg att jag egentligen inte är någon bokfantast.

På återseende

När man kom ner idag på morgonen fick man syn på det där kuvertet adresserat till Karin från Pliktverket. Spänd och förväntansfull öpnnade jag det. Det 15 november klockan 05.50 bär det av från Högsby. Jag satte mig direkt och läste broshyren man fick till från framsida till baksida och jag är fortfarande lika förväntansfull. Jag längtar verkligen efter att göra det här, och jag gissar på att ni kommer få höra mycket om det här. Nu måste jag komma i form!
Sen har vi den saken som fick mig att bli nere, trodde inte det gick gällande det här. Den 15 november skulle ha varit min och Gustavs tvåårsdag. Men är det kanske bra att det är på just den dagen? Är det då man verkligen kan starta ett nytt kapitel och kanske avsluta ett gammalt? Jag vet inte, men jag vet att jag ska antagningspröva, hoppas på att få komma in och i så fall göra det bästa av situationen.
Längtar!

Jag förstår inte vad folk pratar om när de säger att de ska inleda ett nytt kapitel i sitt liv. Jag vet att jag nämnde det i något av mina första inlägg här på bloggen. Att jag skulle inleda ett nytt kapitel. Detta bara ett tag efter att det tog slut mellan mig och Gustav. Men jag förstår fortfarande inte det där med nytt kapitel. Det känns som att jag bara fortsätter och trampar på samma gamla sidor.
När man säger att man ska inleda ett nytt kapitel menar man att man ska lämna något dåligt bakom sig. Jag, presonligen, vet inte hur folk gör. Lyckas de någonsin och hur vet man att man har lyckats? Behöver man över huvud taget inleda ett nytt kapitel? Borde det inte räcka med att göra det man redan har påbörjat så bra som möjligt? Jag vet inte. Det känns som att jag inte vet någonting längre.
Vad betyder att inleda ett nytt kapitel? Betyder det att man ska glömma det som varit, att man ska behöva flytta, att man ska glömma en viss person eller vad betyder det egentligen?
Jag, personligen, har nog aldrig avslutat något av mina kapitel. Jag har påbörjat många nya utan att direkt lyckas. Men den där grejen med att avsluta ett kapitel, det vet jag inte riktigt hur man gör. Jag är inte den personen som kan glömma något eller någon och gå vidare. Jag fäster mig vid det och sen finns det där, alltid. 
Jag drar en djup suck. Hur vet man när man ska avsluta ett kapitel? Hur vet man när man ska börja ett? Ska jag börja ett nu, för som vi alla har märkt nu har jag problem att avsluta dem. Är det dags att starta ett nytt kapiteloch hur ska i så fall det se ut. 
Jag vill komma långt bort när jag ska flytta och plugga. Jag vill till Dalarna av någon anledning. Då är frågan, kan det hjälpa mig att avsluta något kapitel? En ny plats. Kan lumpen få mig att avsluta något av mina kapitel? Jag har försökt tidigare, tro mig. Men jag vet inte hur man gör. Jag hoppas att något annorlunda mot hur mitt liv de senaste 18 åren har sett ut, att det ska få mig att avsluta något kapitel. 
Jag har aldrig fått chansen att börja om på nytt. Jag har aldrig kommit till en plats där ingen vet vem jag är. Jag har aldrig fått chansen att visa mig. Mitt riktiga jag. För så tror jag att vi alla är. Vi är olika med olika personer. Varför är man det? Är det för att man är falsk eller är det för att man anpassar sig efter den man umgås med. Ibland känner jag mig falsk. Inte när jag umgås med en viss person utan när två personer som jag umgås med, och beter mig olika med, träffar mig samtidigt. När jag behöver på något sätt anpassa mig efter båda. Då känner jag mig falsk, för jag vet inte hur jag ska kompromissa med mig själv.
Det skulle vara skönt med att flytta. Då skulle jag kanske komma underfund med hur jag skulle kunna göra detta. Egentligen tycker jag inte om att umgås med flera samtidigt. Eller inte när jag är på dåligt humör i alla fall. För då kan jag inte hålla koll. Det känns som att bli attackerad från olika håll.
Jag har svårt att hålla mig till ämnet men nu är det bara tankarna som snurrar, och nu orkar jag inte skriva mer om det här.

På återseende