KarinBjerkhaug

Ja, då har det gått ett par dagar. De flesta av de har jag spenderat hemma hos Anna och Stefan. Det har varit roligt och behövligt. Jag har fått annat att tänka på.
Idag var vi på Fagerhults marknad. Det kändes lite konstigt men jag överlevde ju i alla fall. Träffade ingen från familjen Näslund, men det kändes konstigt att vara där. Enda anledningen till att jag har varit i Fagerhult innan har ju varit Gustav.
Hur som helst så köpte jag ett smycke. Annars var jag sparsam.
Nu sitter jag hemma och tar det lugnt. Sms:ar med min nya bästis. Det är så jäkla roligt. Det är en annan person som får mig att tänka på annat.  
Jaja, jag kommer inte på så mycket mer att skriva nu...
Jag får tänka lite mer på det här nu.

På återseende

Ja, då var det väl dags att starta ett nytt kapitel i mitt liv.
Igår tog det slut med min kille. Ett år, åtta månader och två dagar har jag tillbringat med honom och igår var ju inte min bästa dag under den tiden. 
Det var en sådan där dag som man inte ville prata för att man var rädd för att börja gråta. Just en sån där dag där allt man gör påminner om honom. Har lite en sån dag idag också. Alla fall med den senare delen. 
Har funderingar på om jag orkar åka på Fagerhults marknad i helgen. Med tanke på att jag vet att både han, hans mamma och bröder kommer att vara där. Vad ska jag säga? 
För egentligen, rent officiellt, är det väl inte slut. Egentligen är det väl en sån där paus som jag egentligen inte tycker om. Även om det skulle visa sig att han har ångrat sig så skulle det ju aldrig gå att gå tillbaka till det normala igen. Man kommer ju ändå gå att tänka på detta och gräma sig över ifall han verkligen älskar en... Så egentligen så är det väl slut. Det är bara så svårt att fatta. Det som har varit under en så pass lång tid har bara tagit slut. Så mycket som vi har gjort tillsammans och så mycket som jag älskar och tycker om honom. 
Vi har varit i Åre, på Hultsfred, i Spanien, vi har varit hos mina släktingar i Stockholm, vi har varit på hans släktings 50årskalas liksom. Vi har gjort allt. 
Då kommer man ju till den där oundvikliga frågan... Har jag gjort någonting fel? 
Gjorde jag något fel när jag ringde till honom när jag var ledsen? Gjorde jag något fel som övertalade honom att komma de gångerna? Var det något fel i hur jag agerade? Har jag verkligen betedd mig så dåligt? Eller kan det vara så enkelt att det är som han säger? Han säger att han älskar mig och jag är en underbar person, men han känner inte det där. Han ser mig som sin bästa vän. För när han säger så känner man sig ju verkligen så mycket bättre... 
Nu är man i det där stadiet när man bara hoppas att han ska ringa och säga att han har ångrat sig, även om man vet att det aldrig kommer fungera. Å, jag blir galen på det här! Det känns bara så overkligt...

På återseende // Karin