KarinBjerkhaug

Ja, jag har inte varit här på ett tag. Det kan bero på att jag har varit uppåt och inte haft något "djupt" att skriva om. Blev, av någon lustig anledning, nere ikväll. Trodde att det hade vänt, men inte då... Jag blir bara så trött på det! Jag vill bara kunna låta bli att tänka på det. Jag vill kunna låta bli att ha ångest över allting. Jag vill vara glad. Men det är väl bara så att Karin inte får vara glad en längre tid. Jag blir så trött på det.
Skolan har börjat och det gör inte saken bättre. Det här kommer aldrig gå vägen...

Jaha, då har man gått de två första dagarna i skolan. Det känns väl ganska bra men jag är tveksam till om jag kommer klara det i höst. Jag får se vad jag orkar med eller inte orkar med. I och för sig är väl schemat ganska bra. Måndag, tisdag är det lektioner från halv nio tills tio över tre i princip. Onsdag, torsdag är det sovmorgon och slutar relativt tidigt. Fredag har man resursdag och i princip ledigt. Det som kommer vara svårt blir att ta sig upp måndag morgon, men jag har alla fall inte fotbollsträning då som tur är. 
Nästan allt med min studieplan är löst. Jag tog reda på idag när jag ska ha geografi och samhällskunskap. Det är bara den där lilla bagatellen om trafikkunskapen, men den löser sig. 
Mina kurser den här terminen är: Geografi B, Samhällskunskap C, Filosofi A, Psykologi A, Religionskunskap A, Naturkunskap B, Svenska B och sen projektarbetet men det är ju inte schemalagt. 
Det löser sig förhoppningsvis alltihop... 

På återseende 

Igår kväll var nog den värsta på länge. Jag trodde att det aldrig skulle försvinna. Det var hemskt. Hela kroppen skakade och jag visste inte vad jag skulle göra. Det är så svårt att beskriva. Jag trodde att jag skulle göra något, men det gjorde jag inte. Det är jag stolt över, men det känns ändå inte bättre. Det känns fortfarande likadant. Det försvinner aldrig!

På återseende

Igår bar det av till Påskallavik med B-laget för match mot Stjärnan. "Jumbofinal" och jag fick än en gång spela ute. Första halvlek började jag på bänken, och där kändes det som jag kunde sitta kvar i halvtid. Vi ledde med 2-0 (Nadja och Jenny) och hade spelat underbart. Det var så roligt att titta på! Men hur som helst så blev jag inbytt på högermitten och där sprang jag. När jag sen petade in 3-0 så blev jag ganska glad, kan man ju lugnt påstå. Alla såg ganska förvånade ut. Med tanke på att jag har spelat ute tre matcher på två säsonger så tycker jag att det är ganska bra. Det tog ett tag men sen visade jag mig igen, och där satt den, 4-0. Vilken enorm glädje, eftersom det är ungefär lika många mål som jag har gjort tidigare under hela min elvamannakarriär. Från målvakt till målgörare. Efter 30 minuter så bytte jag. Jag orkar trots allt inte så mycket, jag får nog träna upp min kondis. Matchen slutade till slut med att vi vann med 5-1 (Tove) och tre väldigt sköna poäng. Så nu ligger vi inte längre sist, utan näst sist med sju poäng.

Idag var det upp tidigt, sen bar det av ut till Sadeshult för målning och lite upprustning av ett hus. Så min dag har bestått av att skrapa gammal färg, tvätta stuprännor med algtvätt och sovit när jag kom hem.

På återseende

Är ganska trött idag. Igår åkte jag hemifrån klockan halv fyra för att spela match. Var hemma klockan halv tolv. Åtta timmar för 90 minuter fotboll. Trots att vi förlorade så var det skoj, för jag fick spela ute. Har inte gjort det sen förra säsongen och då var det en match. Men man måste träna upp min kondis lite mer. Orkar typ ingenting känns det som.

Jag mår i alla fall lite bättre nu. Har haft saker att göra så jag har inte hunnit tänka så mycket. Mest på kvällarna jag gör det och igår hann jag verkligen inte. När man skulle lägga sig kändes det som man var på fyllen. När man typ går och  tar av sig kläderna men får stödja sig på något på vägen. Så trött var jag. Helt otroligt att jag hann till sängen innan jag somnade. Men som sagt, jag mår lite bättre nu än jag har gjort innan. Det känns underbart!

Funderar på om man skulle ha någon grillkväll i veckan. Pratade med Jenny om det. Skulle vara skoj. Det var länge sen jag träffade henne.

Idag måste jag sola lite. Skulle vara pinsamt att komma tillbaka till skolan blekare än man var när man gick på sommarlov.

Jaja, på återseende

Det är alla fall en lättnad att ha klarat upp det här, även om det tar lite tid att "komma tillbaka". Bara så skönt helt enkelt. Obeskrivligt! Nu känns det bara som en sten har släppt från mitt hjärta... Sån otrolig lättnad!
En lättnadens suck!

Jag orkar inte. Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Vill bara gråta men det hjälper ändå inte. Inget hjälper längre. I alla fall inte en längre tid. Sen kan jag inte bli "beroende" av någon viss person heller. Det funkar inte. Det har jag märkt nu. Jag vill bara att det här ska ta slut. Jag orkar snart inte hålla ut längre. Jag skriker efter hjälp men vet inte vad det är för hjälp jag behöver. Det kanske är så att jag behöver gå igenom det här för mig själv för att kunna leva vidare. Vad vet jag?

Jag vet att jag inte har hunnit skriva om mormor än, men jag har helt enkelt inte orkat. Får se om jag klarar av det någon gång framöver...

På återseende

Det står helt stilla i min hjärna just nu. Det känns som att jag skulle behöva gråta ut. Jag vill gråta och bara därför så går det inte. Jag måste vara helt vrickad. Just nu tänker jag egentligen ingenting. Jag har börjat känna efter hur jag mår och det är inte glada nyheter direkt. Även om det har hjälpt att snacka med både Patrik och Daniel så mår jag forfarande skit. Grejen är att jag har så svårt att prata om just det som är "fel". Istället pratar jagom allt annat bara för att ha något annat att tänka på. Det är precis likadant som när jag gick hos psykologen. Jag pratade om allt annat för att det jag skulle prata om gjorde ont och när jag pratade om annat så slutade jag att tänka på det. Det som är felet med det är att det bara funkar för stunden. Det funkar aldrig en längre tid. För så småningom börjar jag tänka negativt igen och då kanske det inte finns någon jag kan prata med. Det skrämmer mig. Att jag inte har någon att prata med när jag som mest behöver det. För då vet jag inte vad jag kan göra mot mig själv. Hur illa har det inte blivit när man skrämmer sig själv?

På återseende

Jaha. Idag blev det väl en ganska tidig morgon trots att jag gick och la mig jättesent, för att vara jag, igår! Jag ar hemma hos Daniel tills klockan halv elva typ. Det var länge sen vi snackade så det var skoj! Känns skönt att få lite annat att tänka på. Jag kan verkligen behöva det just nu! Idga ska jag bara ta det lugnt. Får se vart det leder... Dte brukar inte leda till något bra när det gäller mig men man kan ju alltid hoppas!

Igår åkte mamma och pappa till Stockholm. De kom på att de skulle köpa ett begagnat kök från blocket. De hade tydligen haft massa strul på ditvägen och när de väl såg köket så såg det inte alls ut som det gjorde på korten. så, de får åka hem igen utan något kök, bara massa extra utgifter.

Snart börjar skolan igen. suck!

Pratar med Jenny nu. Skoj! Var länge sen!

Jaha. Igår hade jag en otroligt deppig dag. Det slutade med att jag pratade med Patrik i telefonen i över en timme. Det var sjukt länge sedan men det var roligt! Han muntrade upp mig lite så att jag kunde somna utan bekymmer i alla fall.

Idag åkte jag och mamma till Öland för en liten tur med moster Barbro, kusin Eva och kusinbarn Max. Det var roligt. Max sa att han tyckte om mig och det värmde. Trots att han är fem år och barn i den åldern tycker om nästan alla de träffar. När vi kom hem till Eva väntade hennes man Henrik och andra kusinbarnet Stella som är ett och ett halvt år. Först var hon lite blyg men sen busade vi alla tre. Jag tog massa roliga kort som finns på bilddagboken. Allt detta lek och bus har resulterat i den värsta huvudvärken på länge. Jag lider med alla dagisfröknar i detta avlånga land.

Nu väl hemma så håller mamma och pappa på att packar. De ska upp till Stockholm och köpa kök. Förhoppningsvis blir inte Simon allt för jobbig men jag får väl ta en tidig kväll, sen...

Kanske skulle ta en promenad och rensa huvudet lite sen.

Orkar inte skriva mer nu.

På återseende

Jag vet inte hur jag känner eller vad jagkänner längre. Jag vet inte vad jag ska göra åt mina känslor. Jag är så frestad att göra det där men samtidigt stoppar jag mig själv. Jag vet inte hur länge jag kommer kunna stoppa mig själv längre, men vi får hoppas att det snart dyker upp någonting som får mina känslor att dämpas. Jag vill inte känna så här men lik förbbannat har jag den där klumpen i magen. Eller jag vet inte ens om det går att kalla det för klump, det är nog mer ett hål. Allt det här sänker mitt självförtoende något enormt. Jag tyckte att jag hade byggt upp det under den här tiden men nu bara rasar det. Förut kunde jag tycka att jag såg bra ut. Jag ser inte det längre. Jag ser alla skavanker och fel. Jag tänker alldeles för mycket och det finns egentligen inget just nu som får mig att känna mig älskad. Det skulle vara Anna i så fall. Hon finns där för mig, men jag vill inte störa henne med mina problem. Jag vill egentligen inte störa någon. Det är därför jag vill skriva här. Här tränger jag mig inte på någon. Det är frivilligt.
Jag är mycket väl medveten om att jag är dum. Jag har haft alla förutsättningar i mitt liv. Mina föräldrar bor tillsammans i ett hus. Jag har aldrig sett någon av dem riktigt full. Vi har två bilar, två hundar och allt det där som många bara önskar sig. Ändå sitter jag här och klagar. Det får mig att bli ännu argare och sur på mig själv. För jag vet att jag har det bra men ändå så kan jag inte må bra.
Jag kan ärligt inte säga ifall jag vill leva mer eller inte...

På återseende

Jaha, det här blir nog en bra dag. Eller inte. Sjukt dålig start på dagen. Undrar om det är vädret eller bara att jag har varit lite nere innan. Nej, jag vet inte. Innan trodde jag helt allvarligt att jag skulle börja gråta utan anledning. Det bara kryper i kroppen på mig. På ett sätt vill jag göra det men samtidigt inte. Jag har inte gjort det på över ett och ett halvt år och det känns så onödigt att bryta det, men samtidigt känns det så skönt när man väl gör det. Idag skulle jag helst ligga inna framför teven hela dagen, men så blir det inte. Jag ska till Bötterum. Ikväll ska jag i alla fall bara ta det lugnt. Jag orkar inte så mycket mer. Jag är trött på mig själv och mina känslor. Jag är trött på att vara ovetandes om hur människor tycker om mig. Jag blir irriterad på folk som inte kan vara öppna och ärliga. Med folk menar jag egentligen en viss person. Jag trodde att du ville prata med mig och hålla kontakten i alla fall. Men jag hade tydligen väldigt fel. Det är synd för jag tycker om att prata med den personen. Det har faktiskt hjälpt mig innan. Men jag får väl lösa det på ett annat sätt nu.

Pissdåligt väder idag. Då blir man ju inte på bättre humör direkt. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag orkar ändå inte vara ute när jag är nere. Jag saknar er i mitt liv. Tänk att det har gått sex och tre år sedan ni gick bort. Det känns som att det var igår. Jag saknar er verkligen och det är därför det här är så svårt för mig. Jag vill inte kommer över och glömma er. Jag vill alltid ha er i mitt hjärta och jag är rädd att ni inte kommer finnas där ifall jag kommer över eran död.

Jag skrev om farmor för ett par dagar sen. Så då kommer väl nästa person i ordningen nu. Morfar.

Tage Jonasson
Han har alltid varit den lugna, sansade och väldigt klyftiga förebilden för min del. Han hade alltid något vettigt att säga och han var alltid rättvis. Ibland undrade man ifall han inte kunde läsa tankar. Jag hade så roligt med honom när jag var liten. Det var verkligen en underbar tid! Ibland undrar jag om jag inte är lite lik honom. Han var också ganska innesluten i sig själv och yttrade sig inte så mycket om sina känslor. Varken till sättet eller vad han sa. Ibland undrar jag vad han egentligen tänkte på.
Det kändes som att det på något sätt var extra viktigt att bli älskad av honom för att han var så rättvis och då visste man att han verkligen gjorde det. Det är väl delvis det jag har dåligt samvete för. Det är så här att jag har en kusin, Kristoffer. Han är autistisk och jag har alltid trott att både morfar och mormor älskade honom mer än mig. De har alltid gett honom extra uppmärksamhet, vilket jag egentligen borde ha förstått redan från början att det inte var något fel med. Men de känslorna kan jag inte ändra på nu. Jag hade nog aldrig insett det här om inte en släkting till morfar hade kommit fram på hans begravning och frågat om jag var Karin som han hade pratat så mycket om. Det värmde verkligen mitt hjärta samtidigt som jag fick dåligt samvete för att alltid har varit lite avundssjuk. Jag förstår nu hur korkat det egentligen låter, men så är det.
Sen var det förståss den gången jag har berättat om innan. De på slutet när han var riktigt sjuk. Jag tänkte krama honom men vågade inte riktigt. Han genomskådade mig totalt. Han såg min osäkerhet i ögonen. Han sa att han förstod att jag inte ville krama en gammal gubbe som han. Dumt nog lyssnade jag på honom. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag skulle ha kramat om honom ordentligt trots min osäkerhet.
Det är sådana här saker jag aldrig kan komma över. Sådana saker som egentligen bara är bagateller. Det känns så himla onödigt att jag inte kan komma över det. Den största anledningen till att jag saknar honom så himla mycket är att jag ser många likheter mellan oss. Den där inneslutna, eftertänksamma och lite fundersamma personen som jag kan känna igen mig själv i.
Vila i frid, älskade morfar!

På återseende

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro längre. Jag trodde att du ville prata med mig, men jag kanske tog fel? Är jag så dålig på att läsa folk? Vad är det jag har gjort för fel. Jag blir bara så förvirrad och irriterad. Mest förvirrad faktiskt. Nu skiter jag i der här. Jag tänker inte lyfta på luren igen. Jag blir bara irriterad. Jag blir så irriterad på folk som inte kan säga vad det är. På folk som inte kan stå uppoch vara en man. Vill man inte så vill man inte, jag är inte så svårt på det viset. Skit samma.
Jag skriver mer när jag kommer hem. Ville bara få detta ur mig.

På återseende

Å, så irriterad jag är på Simon. Han kan fasan inte hålla käften! Grr! Här kommer man hem efter att ha jobbat en hel dag plus har spelat en match och han kan inte hålla käften. Jag hade en bra dag innan. Det gick ju åt pipsvängen nu. Tur att man snart ska gå och lägga sig.
Förlorade idag, mor Gullringen. Det var surt. Kändes som att det lika gärna hade kunnat bli 1-1 istället för 0-2.

Jag orkar inte skriva någon terapi ikväll. Så jag håller det inom mig nu. Hade hoppats på att hitta någon man kunde prata med, om den personen vill prata med mig. Jag börjar bli fundersam... Jag ska ringa en gång. Svarar han inte då så skiter jag i det. Då får han höra av sig.

Nej, nu får det bli terapi ändå. Jag hade en sak på tungan.
Snart börjar skolan och jag vet inte hur det kommer gå. Om jag kommer orka. I och för sig har jag ett mycket bättre schema nu. I och med att det är mycket eget ansvar och resursdag varje fredag så kanske jag orkar vara i skolan mer. Jag hatar verkligen höstterminen! Nu när/om jag inte har någon att snacka med på det sättet längre så får vi se om jag klarar det eller bryter ihop. Jag vill verkligen kunna klara det på egen hand och hoppas att jag kan göra det med hjälp av blogg. Men just nu ser det inte så ljust ut.
Saknar dem! Älskade Märtha, Tage och Vivan.

Nu ska jag sova...

På återseende

Jag har tänkt en del sen jag skrev igår. Har velat gå in och skriva nytt, men jag tänkte att jag skulle fundera lite till över det först. Det här är ganska svårt för mig, och det är svårt att få med allt man skulle vilja ha ur sig. Det är liksom som en stor klump i magen och när jag tänker på det försvinner allt annat och fingrarna bara rycker. Hjärtat slår hårdare och jag blir liksom frustrerad. Mina "nervösa" reaktioner sätter fart och jag kan liksom inte behärska mina tankegångar. Allt far runt som ett enda virrvarr och jag kan inte fokusera. När jag tänker på det kommer mina reflexer fram, eller mina ticks kan man kanske säga. Jag spänner kroppen i någon sorts självförsvar, jag knäcker fingrar och tår, jag kliar mig själv på armarna och drar handen för ansiktet. Allt detta för att förhindra att mina fingrar ska skaka. För att förhindra att jag ska skära mig igen. Jag börjar nervöst tugga på min piercing när jag plötsligt kommer på mig själv. Vad är det jag gör? Varför gör jag allt det här? Ska det vara så här bara för att man saknar någon så himla mycket? Borde det inte varaenklare att bara gå vidare? ATt bara sluta tänka på det? Så enkelt är det inte...

Nu när jag är "ensam" tänker jag mycket mer på det här. Jag har mer tid för mig själv och alldeles för mycket tid att tänka. När allt blir för mycket tar jag bara ett djupt andetag, sen börjar allt om. Jag komme tillbaka till ruta ett, som egentligen inte alls är ruta ett. Ruta ett hade varit att man slutar tänka på det för en stund. Nu är ruta ett bara det första stadiet i mina galenskaper. Det känns som en enkel lösning att bara hitta någon att prata med, men så är inte fallet. Jag har inte lätt för att prata. Jag har svårt för att öppna mig och vill helst hålla det för mig själv. Det är därför det här kanske kan vara min lösning. Jag har alltid haft enkelt för att skriva. Fast det här är lite svårare. Nu skriver jag specifikt om mig. Förut har jag alltid skrivit om mig fast i en annan person. Så det här är ett stort steg för mig...

Okej. Jag ska försöka få ut allt om de jag saknar så kanske lite av sorgen och ångersten kan försvinna. Jag gissar på att anledningen till att jag saknar de så mycket är att de har varit mig så nära. Nästan som extraföräldrar på något sätt. Vi börjar väl med den som dog först, farmor.

Märtha Bjerkhaug
Märtha är min farmor. Jag försökte skriva "var" men det gick liksom bara inte. Hon är fortfarande min farmor. Hon är nog den mest livsglada, envisa och självsäkraste personen jag någonsin har träffat. Hon var verkligen en förebild för mig när jag levde och det är hon fortfarande. Det är bara så svårt när man inte får se henne varje dag, som jag gjorde när hon levde. Jag var hon henne nästan varje dag. När mamma sov efter att ha jobbat natt var det henne vi gick till, jag och min bror. Hon var  bra på så mycket och det hon inte var bra på brydde hon sig inte om att vara bra på. Hon var verkligen min förebild. Hon var inte alls gammal när hon blev sjuk. Hon var nog knappt över 70 om jag inte minns fel. Som tur är minns jag inte henne som sjuk för att allt gick så långsamt. När jag ser på foton av henne innan hon blev sjuk och på slutet så ser jag skillnaden. Livsglädjen fanns där, långt bakom de sjuka ögonen. Man såg nästan varje ben på hennes kropp och hon satt med syrgasmaskin. Hon var verkligen sig själv in i det sista. Jag kommer ihåg när hon skulle få den där makinen, som i princip var livsviktig, och hon frågade hur mycket det skulle kosta. En äkta smålänning.
Trots att hon var min förebild så var jag ganska ofta sur eller irriterad på henne. Eller, jag kan nog inte säga att det var trots att, det var nog mer för att. Jag såg upp till henne, men när till exempel jag och Simon bråkade så tog hon alltid hans parti. Samma sak med Sofie och Fredrik. Hon var alltid på killarnas parti. Det irriterade mig, för jag ville så gärna bara vara älskad och omtyckt. Jag ville så gärna att hon skulle ta mitt parti för det skulle på något sätt ha bevisat att hon tyckte om mig. Det var ett av de stora problemen jag hade precis efter att hon hade gått bort. Jag hade svårt att förlåta mig själv för att jag hade varit sur på henne. Det är inte riktigt mitt problem nu längre. Nu är det bara att acceptera att hon är borta och att jag inte kommer att få se henne igen så länge jag lever. Jag vill inte acceptera att hon är borta, för sjukt som det låter, då är hon verkligen borta. Jag tror att jag ser henne ibland, jag drömmer om henne ibland. Det är då det känns så verkligt. Som om jag fortfarande kunde krama om henne och säga att jag älskar henne. Långt inne så inbillar jag mig att hon finns kvar här hos mig. Att när jag vill, kan gå hem till henne och äta hennes goda bullar. Jag kan bara inte inse att det aldrig mer kommer bli så.

Det här är ungefär vad jag orkar med att skriva just nu, men tro mig, vi ses igen.

På återseende

Andra gången idag, men jag känner att jag har mycket att få ut. Innan var det mer allmänt. Jag är trött på det här nu. Jag kan leva med att sakna mormor, morfar och farmor. Jag kan leva med att de inte finns hos mig längre. Det har jag lärt mig. Men det jag inte har lärt mig är hur jag ska handskas med det. Jag vet inte vad jg ska göra. Jag känner mig så frustrerad. Det har varit så här i flera år. Först när farmor dog, då pratade jag med min lärare och fick hjälp där. Visst, jag missade massor i skolan men jag klarade det. Jag gick vidare.

Efter att morfar dog hade jag nästan dåligt samvete. Jag kommer ihåg den gången då på slutet. När jag tänkte krama honom men inte riktigt vågade. Han såg i mina ögonen och genomskådade mig totalt. Hans ord glömmer jag aldrig. Det är klart att du inte vill krama en sån gammal gubbe som mig. Då kändes det bara som att han förstod mig, men vad jag måste ha sårat honom. Jag trodde alltid att han älskade min kusin mer än mig. Jag har alltid sett mig själv som det svarta fåret i våran släkt. Men när mammas kusin (tror jag det var) kom fram till mig på begravningen och frågade om jag var Karin som han hade pratat så mycket om ångrade jag mig. Allt jag ville var bara att kunna gå tillbaka till den där stunden och hålla om honom. Jag kommer aldrig att sluta tänka på just de där två ögonblicken. Jag kommer aldrig glömma min älskade morfar.

Det känns som att det var efter morfars död som allt verkligen rasade.Jag bröt ihop och började gråta i skolan. Vissa dagar gick jag inte ens i skolan. Det här var ändå snart fyra år sedan. Varför kan jag aldrig komma över det?

En sak var jag i alla fall bestämd med. Jag skulle inte göra samma sak med mormor, och det gjorde jag inte. Varje gång jag såg henne kramade jag om henne som att det var sista gångenoch det gick inte en dag utan att jag tänkte på henne. Det värsta med mormor var att hon fick lida så. Fredag kväll åkte mamma in till sjukuset. Hon och hennes syskon spenderade hela helgen där. Jag var där till och från, men det gjorde onte att se mormor så. Hon var knappt vid medvetande för hon var så fullsprutad med smärtstillande. Man kunde inte se hennes vackra leende för hon hade så ont. Jag bad flera gånger den helgen att hon bara skulle få dö. Att hon skulle slippa det lidandet. Det var hemskt att se hur hon, helt nerdrogad, såg morfar framför sig och sa att hon var på väg. Hur hon inte ville släppa taget för att hon var rädd att mamma och hennes syskon inte skulle hålla ihop. Till slut släppte hon taget. Det var måndag morgon och mamma ringde hem. Jag gick till skolan den morgonen och det var en av de värsta skoldagarna i mitt liv.

För mig är det egentligen inte deras död jag har svårt att komma över. Det svåra för mig är att jag inte vet hur jag ska handskas med sorgen. Som jag sa, när farmor dog hjälpte min lärare mig. Det var en period när jag skärde mig själv, det slutade jag med när jag träffade Gustav. Nu när det är slut mellan oss vet jag inte vad jag ska göra för att bli som vanligt. Så det här är min nya terapi. Vi får hålla tummarna på att det lyckas!

På återseende