Ångest
Visserligen är den jag är idag absolut ingen jag är nöjd med på något sätt. Det finns så mycket jag vill ändra på och så mycket jag vill få ogjort, men det går inte. Jag hatar att jag försummade dig, för det är så det känns. Jag önskar jag hade kunnat vara en bättre människa och få ha dig kvar. Du var min livsglädje och mitt ljus och jag har svårt att veta hur jag ska leva utan dig. Visst har jag mina vänner och de är verkligen de underbaraste av vänner. Speciellt en som jag känner att jag har extremt starka band till. En som jag absolut aldrig vill skiljas från för vi har gått igenom så mycket tillsammans. Jag älskar er verkligen, men er har jag fortfarande vid min sida. Jag saknar den trygga famnen som jag försummade. Jag saknar att kunna vara mig själv med dig och jag minns den där första gången vi sa att vi älskade varandra. Jag minns den som att det var igår, trots att det var över två år sedan. Det ögonblicket kommer alltid att finnas hos mig och trots att jag inte har dig älskar jag dig otroligt! Jag vet att jag aldrig kommer få någon lika bra som du och jag hatar verkligen mig själv för att jag gick miste om en så underbar person. Allt det jag gjorde fel och allt jag sa fel har varit det som har fått mig att sitta här nu och fälla en tår. Jag bara önskar att du kunde stå bakom mig, hålla om mig och kyssa min nacke men det kommer aldrig att ske. Jag vet att jag har förlorat en av världens bästa killar och det grämer mig.
Så det jag egentligen önskar är väl inte att vara här för alltid, det jag egentligen vill är att resa tillbaka två år i tiden och för alltid vara där. För alltid få vara där med dig...
Jag kommer alltid att älska den killen och han har för evigt en del av mitt hjärta. Nu är han en vän, en av de bästa vänner men jag önskar egentligen att han vore mer...
Lisa
Jag har skaffat mig en tjej som är så himla söt och rar
Hennes hud är mjuk och len och hennes kropp är underbar
Hon ställer inga krav som alla andra tjejer gör
Hon har aldrig nånsin klagat på min dåliga odör
För könssjukdomar är det inte heller någon risk
Är den första hon har haft så jag vet att hon är frisk
Om jag haft en jobbig dag så är hon där som stöd för mig
Bara tryck på pumpen sen så ordnar allting sig
Åh Lisa du är mitt ljus du är mitt hopp
Du är allting för mig du är min egen lilla sockertopp
Åh Lisa vad är mitt liv utan dig
Att du är av plast det har ingen betydelse för mig
Jag och Lisa låg och kelade i sängen en kväll
Men jag blev allt för ivrig och jag fick höra en fet smäll
Luften börjapysa ur och Lisa hon blev platt
Jag försökte laga hålet, ja jag kämpa som besatt
Men allting har ett slut och så var även fallet här
Lycka varar ej för evigt inte ens när man är kär
Så nu sitter jag här hemma själv och tänker på det som var
En trasig kropp av plast det är allt som jag har kvar
Åh Lisa du var mitt ljus du var mitt hopp
Du var allting för mig du var min egen lilla sockertopp
Åh Lisa varför lämnade du mig?
Kommer aldrig att glömma den underbara tiden med dig
Med dig
Några tankar
Det värsta är att det enda som någonsin har fått det att försvinna en tid, innan det börjar om igen, är en sak jag har lovat mig själv att aldrig mer göra. Den saken som har varit närmast en lösning är inte längre ett alternativ.
Frustration
Yesterday all my troubles seemed so far away
Now it looks as though they're here to stay
Oh I belive in yesterday
Suddenly I'm not half the man I used to be
There's a shadow hanging over me
Oh yesterday came suddenly
Why she had to go I don't know
She wouldn't say
I said something wrong now I long for yesterday
Yesterday love was such an easy game to play
Now I need a place to hide away
Oh I belive in yesterday
Why she had to go I don't know
She wouldn't say
I said something wrong now I long for yesterday
Yesterday love was such an easy game to play
Now I need a place to hide away
Oh I belive in yesterday
Jepp
Jag vet inte...
Jag kan inte se min spegelbild i vattnet. Den frasen fick helt plötsligt, just i detta nu, en helt annan innebörd. Jag kan inte se mig själv som jag borde. Vatten har en tendens att förvränga och jag behöver inget vatten för att förvränga. Jag vet inte hur jag ska förklara, eller om jag behöver förklara. Jag vill inget hellre än att bara vara glad och leva bekymmersfritt, men jag undrar ifall jag måste inse att detta aldrig kommer hända. Jag har inte varit uppriktigt glad på tio år. Jovisst har jag varit glad under vissa tider eller perioder. Visst kan det ha hänt att jag till och med har varit lycklig några stunder under denna tid, men de stunderna är inte tillräckligt långa för att jag ska kunna uppskatta dem. Allt det jag vill just nu är det jag absolut inte får göra. Att konstant behöva hidra sig själv på alla möjliga olika sätt är inget liv. Det är ett fängelse. Jag lever i mitt alldeles egna fängelse med saker jag inte får göra eller säga. Jag har skapat det själv, så jag antar väl att jag även får skylla mig själv.
Anna tror att hon är så rolig
Anna borde sakta pungflås och kastreras, haha. Nej, så farligt var det inte. Jag ska berätta...
För er som inte vet så har jag, Anna, Sara och Emmy som projektarbete att hålla en föreläsning för högstadieungdomar om sex. Haha, skratta ni bara, men jag tror det kommer bli bra. Hur som helst, så för att förbereda oss så gick vi till barnmoskan och en kurator och samtalade lite, jag, Anna och Sara. När vi kommer in på känslor och sex och så småningom på "kompisknull" så säger någon något i stil med om vi har gjort det eller antyder det typ. Jag blir röd i ansiktet. Känner mig en aning träffad. Men det är inte det värsta, Anna börjar asgarva och pekar på mig. Jag bara: Jaja, vi lämnar det där nu. En aning pinsamt var faktiskt det där och du SKA få igen, Anna! Vänta bara...
Nu ska Karin istället frossa chokladglass med chokladsås. Mums!
Underbart!
Andra saker som också är underbara är bland annat choklad. Bara att föreställa sig ett lass med chokladglass med chokladbitar och chokladsås får en att vilja frossa direkt. Klaga inte på mina matkombinationer, det är gott!
En annan sak, som jag egentligen borde tagit upp först, är mina underbara vänner och min familj. Om det inte vore för dem så skulle inte jag sitta och skriva det här inlägget nu. Jag klarar kanske inte alltid att prata men bara att veta att de finns där för en får en att vilja leva vidare. Jag är inte äker på att jag har förtjänat att ha så underbara personer runt omkring mig, tack!
Det finns så många underbara saker och när jag började skriva det här inlägget så hade jag tusen att ta upp men nu har alla försvunnit ut i tomma intet...
Som mitt hjärta slår
Svårt att vara modig
Ingen tid att bli beredd
Alla säger att, livet det ska levas
Ingen sa att man blir rädd
Och ingen vad som händer sen
På min resa... Hem igen
Nånstans på min väg
Finns det nån som väntar
Nån som väntar där på mig
Med en öppen famn
Kärlek, hopp och värme
Allting man kan tänka sig
Jag vet att där finns friheten
På min resa... Hem igen
En familj
Som jag säkert hade själv för länge sen
En familj som jag vet
Jag finner bortom horrisonten
Hoppet har jag kvar
Tar ett steg i taget
Ingen vet vart vägen bär
Varför se tillbaks?
Framåt mot min framtid
Allting som jag saknar här
Ja, låt min dröm bli sann
Säg att drömmar kan
Visa vad som händer sen
På min resa... Hem igen!
Å, vilken underbar låt. Från filmen Anastasi, som faktiskt inte är en Disneyfilm som de flesta tror. Däremot har de som har tecknat filmen sen gång i tiden jobbat för Disney. Jag orkar inte kolla upp just nu vad filmbolaget heter, men det spelar väl egentligen inte någon roll. Hur som helst, en underbart fin låt!
http://www.youtube.com/watch?v=dd7_zUFzayE&feature=related
Dagens i-landsproblem
Orka en rubrik
Just nu i denna studn när jag skriver om detta är det ganska svårt. Nu var det inget som fanns på ytan utan nu tog jag fram det och ticksen hade inte kommit innan. De kom nu. Precis när jag började skriva. Jag måste handskas med det. Så många gånger som jag har önskat att det vore lätt, men det ska inte vara lätt. Varför kan jag inte bara förstå det?
Jag måste lämna det som varit, jag måste ta tag i mitt liv...
Pinsamt
Det är väl så i verkligheten också. Det är inte vad som händer som gör en ledsen, upprörd och förtvivlad. Det är hur pass sårad man blir.
Ibland
Det finns så många saker jag stör mig på. På att du aldrig kan bestämma dig, på hur du rör dig, på vad du säger. Jag skulle kunna räkna upp tusen saker till varför jag inte vill ha dig som mer än en vän men ändå så verkar du undvika mig för att du tror att jag vill ha dig. Jag vet att du inte vill ha mig, jag vet att du egentligen älskar någon annan och det tänker inte jag förstöra för dig, för jag har ingen anledning att göra det. Visst skulle jag kunna ha en anledning, ingen vill väl ara ensam? Men jag har ingen riktig anledning till det.
Detta betyder inte att jag inte vill vara din vän, för det vill jag. Ibland blir jag bara så förvirrad.
Det spelar ingen roll vem detta handlar om, och ingen vet nog egentligen vem det handlar om. Jag tror inte ens den "drabbade" vet om det.
Då var det dags
När den ångesten och paniken kommer, när man totalt saknar livslusten och glädjen, då ska man inte vända sig till någon annan. Då ska man ha tilliten och styrkan att kunna vända sig till sig själv. Man ska kunna ha styrkan att säga till sig själv: det vänder snart, det blir bättre och det finns en mening med allt. Men när man inte har den styrkan tänker man istället: kommer det vända, kommer det någonsin bli bättre och finns det över huvud taget en mening med detta? Det är klart att jag har börjat tvivla. Jag har haft mina mörka stunder och de har väl för det mesta överskuggat de ljusa. Eller är det bara så jag ser det för att jag inte har styrkan?
Jag vill ha styrkan och hoppet, tro mig. Saken är den att jag är rädd. Jag är rädd för att jag ska glömma personer som har betytt väldigt mycket för mig. Jag är rädd att även om jag skulle ha styrkan så blir det inte bättre. Jag är rädd att även om min hjärna kunda säga åt mig att det är bra och att jag klarar det här så gör hjärtat så fruktansvärt ont. Det är väl klart att jag är rädd för mig själv. Jag är rädd för mig själv när jag inte kan andas vanligt, när det känns som att jag ska spy, när mina fingrar skakar, när ticksen kommer och när klumpen i magen inte vill försvinna. Det är klart att jag är rädd att jag ska göra det där jag lämnat bakom mig. Det som inte är så klart att det jag är mest rädd för, det är att dö. Jag kan sitta och föreställa mig tusen olika sätt att dö på, jag kan verkligen sitta där och tänka att jag vill dö, för jag vill så gärna till er. Men nästa sekund så får jag en sådan fruktansvärd ångest för det där sista ögonblicket innan man dör. Finns det en möjlighet att det möjligtvis är ännu värre än att leva?
Jag vill kunna prata om detta, men det är så fruktansvärt svårt. Jag kan absolut inte ta upp det själv och om någon annan skulle ta upp det skulle jag direkt söka skydd och undanflykter. Jag vill nog egentligen inte prata om det med någon annan. Jag vill prata om det med mig själv sen får gärna vem som helst vara åhörare. Jag vill inget hellre än att ångesten ska försvinna, eller? Jag kanske vill ha den där, för jag vet inte hur det är när den är borta...
Prioritaire
Jag är gammal nog att röka cigaretter, men för ung för att tänka på konsekvenserna.
Jag är gammal nog att föda barn, men jag är för ung för att bli mamma.
Jag är gammal nog att bo ensam, men för ung för att ha en soffa.
Jag är gammal nog att tjäna egna pengar, men för ung för att spara till ålderdomen.
Jag är gammal nog att ha utbildat mig, men för ung för att ha börjat betala tillbaka mitt studielån.
Jag är gammal nog att komma ihåg kriget i Algeriet, men för ung för att känna annat än nedärvd vrede över andra världskriget.
Jag är för gammal för att hoppa över en natts sömn, men för ung för att sova middag.
Precis så gammal är jag.
Jag har planerat att snart börja skriva mitt egna, men jag har inte riktigt motivation till det ännu. Det kommer, jag lovar...
2007:s låt
Om idag inte var en ändlös landsväg
och inatt en vild och krokig stig
om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns
Men bara om min älskade väntar
och jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår
Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår
Men bara om min älskade väntar
och jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår
Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet!
Och bara om jag vet att hon väntar
och jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår
Underbart
Hur som helst, tillbaka till Ronja. Det var länge sedan jag fick hålla tillbaka tårarna så pass många gånger i en film. Men inget slår när Skalleper har dött och Mattis skriker "Han fattas mig". Det känns så otroligt äkta. Genialiskt. Jag vet inte hur många gånger jag har kallat Astrid Lindgren för genialisk, men jag kommer fortsätta.