KarinBjerkhaug

Miljoner tankar flyger just nu omkring i mitt huvud och jag kan inte för mitt liv fokusera på en enda. Jag får huvudvärk av allt det här, men man får väl se det som så att det inte har gått vidare till hjärtvärk än. Så många saker som jag bara vill få ut. Jag vill bara ge ifrån mig ett enda vrål och få slut på allt det här. En sak som jag läste i en bok  skulle vara passande just nu. Hon ville att man bara kunde plocka ut hjärnan och skölja den under en vattenkran och glömma allt som varit. Det finns inte ord för hur skönt det skulle vara nu.
   Det finns en klump inom mig som bara växer och växer och snart orkar jag inte hålla masken längre. Även fast jag vet att det inte är så, så känns det som om jag bär hela världen på mina axlar. Jag måste vara stark och hålla modet uppe inom familjen. Jag måste vara den glada utåt, för om jag inte kan vara det så vet jag inte hur jag ska orka allt det andra. Mitt inre slits isär på sitt håll och mitt yttre slits isär på ett annat håll. Frågan är bara hur länge det ska hålla? Det är som när man kollar i speglen och spegelbildn visar en så förvrängd bild av verkligheten som det bara går. Som man ser på de bilderna där en anorektisk tjej tittar sig i speglen och ser en fet tjej. Så känns det nu. Alla ser den tjejen som verkar så "bra" utåt men spegelbilden är en helt annan grej.

Take me away...