Dikt
Hoppades på att det skulle ha försvunnit
Önskade att jag hade vunnit
Kampen kommer aldrig att ta slut
Jag slåss med detta varje minut
Tankarna snurrar och fingrarna rycker
Försöker strunta i vad alla tycker
Försöker glömma vad som varit
Försöker glömma att ni har farit
Försöker minnas det fina
Berätta att jag älskar de mina
Tankarna är så många
Men ändå så kan jag dem inte fånga,
Jag måste vara stark
Stå kvar på denna mark...
Dikt jag skrev den 15 mars 2007
Nytt kapitel
Ja, då var det väl dags att starta ett nytt kapitel i mitt liv.
Igår tog det slut med min kille. Ett år, åtta månader och två dagar har jag tillbringat med honom och igår var ju inte min bästa dag under den tiden.
Det var en sådan där dag som man inte ville prata för att man var rädd för att börja gråta. Just en sån där dag där allt man gör påminner om honom. Har lite en sån dag idag också. Alla fall med den senare delen.
Har funderingar på om jag orkar åka på Fagerhults marknad i helgen. Med tanke på att jag vet att både han, hans mamma och bröder kommer att vara där. Vad ska jag säga?
För egentligen, rent officiellt, är det väl inte slut. Egentligen är det väl en sån där paus som jag egentligen inte tycker om. Även om det skulle visa sig att han har ångrat sig så skulle det ju aldrig gå att gå tillbaka till det normala igen. Man kommer ju ändå gå att tänka på detta och gräma sig över ifall han verkligen älskar en... Så egentligen så är det väl slut. Det är bara så svårt att fatta. Det som har varit under en så pass lång tid har bara tagit slut. Så mycket som vi har gjort tillsammans och så mycket som jag älskar och tycker om honom.
Vi har varit i Åre, på Hultsfred, i Spanien, vi har varit hos mina släktingar i Stockholm, vi har varit på hans släktings 50årskalas liksom. Vi har gjort allt.
Då kommer man ju till den där oundvikliga frågan... Har jag gjort någonting fel?
Gjorde jag något fel när jag ringde till honom när jag var ledsen? Gjorde jag något fel som övertalade honom att komma de gångerna? Var det något fel i hur jag agerade? Har jag verkligen betedd mig så dåligt? Eller kan det vara så enkelt att det är som han säger? Han säger att han älskar mig och jag är en underbar person, men han känner inte det där. Han ser mig som sin bästa vän. För när han säger så känner man sig ju verkligen så mycket bättre...
Nu är man i det där stadiet när man bara hoppas att han ska ringa och säga att han har ångrat sig, även om man vet att det aldrig kommer fungera. Å, jag blir galen på det här! Det känns bara så overkligt...
På återseende // Karin
Igår tog det slut med min kille. Ett år, åtta månader och två dagar har jag tillbringat med honom och igår var ju inte min bästa dag under den tiden.
Det var en sådan där dag som man inte ville prata för att man var rädd för att börja gråta. Just en sån där dag där allt man gör påminner om honom. Har lite en sån dag idag också. Alla fall med den senare delen.
Har funderingar på om jag orkar åka på Fagerhults marknad i helgen. Med tanke på att jag vet att både han, hans mamma och bröder kommer att vara där. Vad ska jag säga?
För egentligen, rent officiellt, är det väl inte slut. Egentligen är det väl en sån där paus som jag egentligen inte tycker om. Även om det skulle visa sig att han har ångrat sig så skulle det ju aldrig gå att gå tillbaka till det normala igen. Man kommer ju ändå gå att tänka på detta och gräma sig över ifall han verkligen älskar en... Så egentligen så är det väl slut. Det är bara så svårt att fatta. Det som har varit under en så pass lång tid har bara tagit slut. Så mycket som vi har gjort tillsammans och så mycket som jag älskar och tycker om honom.
Vi har varit i Åre, på Hultsfred, i Spanien, vi har varit hos mina släktingar i Stockholm, vi har varit på hans släktings 50årskalas liksom. Vi har gjort allt.
Då kommer man ju till den där oundvikliga frågan... Har jag gjort någonting fel?
Gjorde jag något fel när jag ringde till honom när jag var ledsen? Gjorde jag något fel som övertalade honom att komma de gångerna? Var det något fel i hur jag agerade? Har jag verkligen betedd mig så dåligt? Eller kan det vara så enkelt att det är som han säger? Han säger att han älskar mig och jag är en underbar person, men han känner inte det där. Han ser mig som sin bästa vän. För när han säger så känner man sig ju verkligen så mycket bättre...
Nu är man i det där stadiet när man bara hoppas att han ska ringa och säga att han har ångrat sig, även om man vet att det aldrig kommer fungera. Å, jag blir galen på det här! Det känns bara så overkligt...
På återseende // Karin
