KarinBjerkhaug

Det har inte varit riktigt som det ska i mitt huvud ett tag nu. Det känns som att jag omedvetet kväver mig själv. Det känns som att det ständigt är någon som håller sin hand om min hals och trycker upp mig mot väggen. Under tiden riktar de slagen mot min mage och låter aldrig klumpen, smärtorna och illamåendet försvinna. Under tiden knyter jag mina händer i ett desperat försök att försvara mig mot något. Det något är så diffust att jag inte kan urskilja det. Det tar emot, men jag lyckas svälja. Det är ingen som behöver slå mitt hjärta, det gör fruktansvärt ont ändå. Alla de där orden om att inte duga, om hur ful man är och allt man gör fel, jag hatar att höra dem. Men det värsta är att de kommer från mig själv. Det värsta är att allt det här gör jag mot mig själv. Ögonen fylls av tårarna till bredden, allt jag väntar på är något som ska utlösa dem.
Det värsta är att det enda som någonsin har fått det att försvinna en tid, innan det börjar om igen, är en sak jag har lovat mig själv att aldrig mer göra. Den saken som har varit närmast en lösning är inte längre ett alternativ.