KarinBjerkhaug

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om egentligen. Har inte så jättemycket i huvudet just nu. Det är tommare än vanligt.
Jag kan inte se min spegelbild i vattnet. Den frasen fick helt plötsligt, just i detta nu, en helt annan innebörd. Jag kan inte se mig själv som jag borde. Vatten har en tendens att förvränga och jag behöver inget vatten för att förvränga. Jag vet inte hur jag ska förklara, eller om jag behöver förklara. Jag vill inget hellre än att bara vara glad och leva bekymmersfritt, men jag undrar ifall jag måste inse att detta aldrig kommer hända. Jag har inte varit uppriktigt glad på tio år. Jovisst har jag varit glad under vissa tider eller perioder. Visst kan det ha hänt att jag till och med har varit lycklig några stunder under denna tid, men de stunderna är inte tillräckligt långa för att jag ska kunna uppskatta dem. Allt det jag vill just nu är det jag absolut inte får göra. Att konstant behöva hidra sig själv på alla möjliga olika sätt är inget liv. Det är ett fängelse. Jag lever i mitt alldeles egna fängelse med saker jag inte får göra eller säga. Jag har skapat det själv, så jag antar väl att jag även får skylla mig själv.