Väldigt nära
Idag var det väldigt nära att det hände igen. Som tur var kunde jag ta några, många djupa andetag och släppa det. Trodde jag skulle få ytterligare en panikattack där ett tag. Hade jag varit hemma hade jag förmodligen fått det för där känns det som att det inte spelar någon rol. Där kan jag gråta och skrika i kudden om jag vill. Här i skolan bryr jag mig för mycket om vad alla tycker. Det finns en risk att det snart kommer komma en när jag är hemma och jag hoppas att jag då också kan bemästra den, eller vad man ska säga.
Längtar tills man ska komma bort från allt ett tag. Räknar ner dagarna till olika saker. De sakerna är väl antagningsprövningen, Norrköpingsresa, studenten, förhoppningsvis lumpen och så småningom att flytta långt bort. Men jag håller mig inom Sveriges gränser i alla fall.
Skulle vara så underbart att vara någonstans där ingen visste vem man var och man själv kunde bestämma när man ville göra vissa saker. Kalmar är inte längre något alternativ när det gäller högskola. Jag skulle bryta ihop totalt. Jag skulle inte orka ta mig an skolan. I och för sig vet jag inte om jag skulle klara av det långt borta heller. Det märker vi då. Men just nu känns det som att det skulle vara enklare än att vara kvar här.
Ibland önskar jag att det kom någonting som skulle förändra mitt liv drastiskt. Jag vet själv så väl vad det skulle kunna vara för saker, men det tänker jag inte nämna här. Just för att folk vet vem jag är, eller man ska säga. Vissa saker är bäst att hålla för sig själv.
Har en del hemligheter som man kanske egentligen skulle vilja skrika ut, men jag tror inte jag orkar ta konsekvenserna om det. Lite fegt kanske, men jag orkar inte bry mig om det.
Det värsta är när jag, till slut, har bestämt mig för att säga något att jag inte vet vem jag ska säga det till eller hur. Det känns som att jag har svårt att prata om saker. Eller, det visste jag egentligen redan, men det känns ofta i mig. Det tar på krafterna att hela tiden fundera på hurvida man ska öppna käften eller inte. Jag vet att jag har nämt det innan. När jag var hos psykologen och satt där i de 45 minutrarna. Jag kunde tänka hela tiden på om jag skulle säga just den där saken eller inte. När jag väl hade bestämt mig så var tiden slut. Detta, mina vänner, hände inte en gång utan närmare alla gånger jag var där.
Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra. Egentligen vill jag att folk ska fråga mig, men det är också svårt. För vissa gånger vill jag inget hellre än att skrika "MEN FRÅGA MIG DÅ"! och vissa gånger skulle jag bara bli arg om de frågade, så då väljer jag nog faktiskt hellre att inte bli tillfrågad. Då håller jag det helst för mig själv. Då skiter jag hellre i det och sen kanske jag skriver om det här.
Vissa, men bara vissa gånger kan jag prata med folk om det på MSN eller kanske skicka iväg ett SMS. Men jag har fortfarande svårt att veta vem jag ska vända mig till. Jag har svårt att prata med en person om en sak och sen veta att jag måste se denna person i ögonen nästa dag. Jag vill få ut det och sen ska det vara där utan att jag ska behöva se tillbaka på det nästa dag.
Ja, jag är väl ett psykfall helt enkelt. Det är bara att inse det... Eller något...
Ni kommer höra mer av PsykfallKarin snart igen
Längtar tills man ska komma bort från allt ett tag. Räknar ner dagarna till olika saker. De sakerna är väl antagningsprövningen, Norrköpingsresa, studenten, förhoppningsvis lumpen och så småningom att flytta långt bort. Men jag håller mig inom Sveriges gränser i alla fall.
Skulle vara så underbart att vara någonstans där ingen visste vem man var och man själv kunde bestämma när man ville göra vissa saker. Kalmar är inte längre något alternativ när det gäller högskola. Jag skulle bryta ihop totalt. Jag skulle inte orka ta mig an skolan. I och för sig vet jag inte om jag skulle klara av det långt borta heller. Det märker vi då. Men just nu känns det som att det skulle vara enklare än att vara kvar här.
Ibland önskar jag att det kom någonting som skulle förändra mitt liv drastiskt. Jag vet själv så väl vad det skulle kunna vara för saker, men det tänker jag inte nämna här. Just för att folk vet vem jag är, eller man ska säga. Vissa saker är bäst att hålla för sig själv.
Har en del hemligheter som man kanske egentligen skulle vilja skrika ut, men jag tror inte jag orkar ta konsekvenserna om det. Lite fegt kanske, men jag orkar inte bry mig om det.
Det värsta är när jag, till slut, har bestämt mig för att säga något att jag inte vet vem jag ska säga det till eller hur. Det känns som att jag har svårt att prata om saker. Eller, det visste jag egentligen redan, men det känns ofta i mig. Det tar på krafterna att hela tiden fundera på hurvida man ska öppna käften eller inte. Jag vet att jag har nämt det innan. När jag var hos psykologen och satt där i de 45 minutrarna. Jag kunde tänka hela tiden på om jag skulle säga just den där saken eller inte. När jag väl hade bestämt mig så var tiden slut. Detta, mina vänner, hände inte en gång utan närmare alla gånger jag var där.
Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra. Egentligen vill jag att folk ska fråga mig, men det är också svårt. För vissa gånger vill jag inget hellre än att skrika "MEN FRÅGA MIG DÅ"! och vissa gånger skulle jag bara bli arg om de frågade, så då väljer jag nog faktiskt hellre att inte bli tillfrågad. Då håller jag det helst för mig själv. Då skiter jag hellre i det och sen kanske jag skriver om det här.
Vissa, men bara vissa gånger kan jag prata med folk om det på MSN eller kanske skicka iväg ett SMS. Men jag har fortfarande svårt att veta vem jag ska vända mig till. Jag har svårt att prata med en person om en sak och sen veta att jag måste se denna person i ögonen nästa dag. Jag vill få ut det och sen ska det vara där utan att jag ska behöva se tillbaka på det nästa dag.
Ja, jag är väl ett psykfall helt enkelt. Det är bara att inse det... Eller något...
Ni kommer höra mer av PsykfallKarin snart igen
Kommentarer
Trackback
