Som spår i sanden
Som spår i sanden, som sakta försvinner. Jag har insett att det sakta tynar bort. Att det sakta rinner iväg, ut till en oändlig ocean. I ett hav av ovisshet, saknad och tårar. Jag vill ha er vid min sida, men jag har sakta insett att ni försvinner mer och mer. Man kan inte minnas allt, alltid. Jag vill inte behöva minnas er, jag vill ha er här. Jag vill inte behöva söka efter er när jag inte kan finna er. Jag vill så otroligt mycket, men kan så väldigt lite.
Jag har alltid haft kärleken till er. Jag har alltid älskat er innerligt. Jag hade alltid haft er vid min sida, tills den dagen då ni försvann. Jag hade aldrig fått lära mig att vara utan er, så hur ska jag kunna göra det nu? Hur ska jag lära mig att klara mig utan er? För det är väl det jag måste?
Så små saker som påminner mig om er. Lukter, känslor, ord, allt! Som igår när jag kom på mig själv att säga att om jag satt kvar där ute länge till så skulle jag få blåskatarr. Då mindes jag vem som alltid har sagt det det till mig. Mormor hade en viss förkärlek till det uttrycket. Jag kan inte räkna hur många gånger jag hörde henne säga det. Då tyckte jag bara att hon var fruktansvärt tjatig, men nu har jag insett att det var av kärlek. Allt ni gjorde var av kärlek, även ifall jag fortfarande har svårt att tro det.
De sätt jag oftast påminns om morfar är dofter eller vissa småsaker. Doften av piptobak kommer alltid att vara en av de bästa dofterna för mig. Sen har vi ju doften från den där saken han hällde på kudden när man var sjuk, så man blev frisk. Alla dessa små dofter som påminner mig om honom. Alla dessa minnen.
Farmor hade sina saker hon gjorde. Även att de var ganska irriterande så ler man när man tänker tillbaka på det nu. Hur hon nöp en i kinden och daksade en på låret. Hur hon alltid gjorde detta med glimten i ögat. Hur folk säger att jag påminner om henne. Det är helt underbart att höra.
Alla dessa minnen som jag inte vill glömma. Jag hoppas så innerligt att jag aldrig kommer glömma er!
Jag har alltid haft kärleken till er. Jag har alltid älskat er innerligt. Jag hade alltid haft er vid min sida, tills den dagen då ni försvann. Jag hade aldrig fått lära mig att vara utan er, så hur ska jag kunna göra det nu? Hur ska jag lära mig att klara mig utan er? För det är väl det jag måste?
Så små saker som påminner mig om er. Lukter, känslor, ord, allt! Som igår när jag kom på mig själv att säga att om jag satt kvar där ute länge till så skulle jag få blåskatarr. Då mindes jag vem som alltid har sagt det det till mig. Mormor hade en viss förkärlek till det uttrycket. Jag kan inte räkna hur många gånger jag hörde henne säga det. Då tyckte jag bara att hon var fruktansvärt tjatig, men nu har jag insett att det var av kärlek. Allt ni gjorde var av kärlek, även ifall jag fortfarande har svårt att tro det.
De sätt jag oftast påminns om morfar är dofter eller vissa småsaker. Doften av piptobak kommer alltid att vara en av de bästa dofterna för mig. Sen har vi ju doften från den där saken han hällde på kudden när man var sjuk, så man blev frisk. Alla dessa små dofter som påminner mig om honom. Alla dessa minnen.
Farmor hade sina saker hon gjorde. Även att de var ganska irriterande så ler man när man tänker tillbaka på det nu. Hur hon nöp en i kinden och daksade en på låret. Hur hon alltid gjorde detta med glimten i ögat. Hur folk säger att jag påminner om henne. Det är helt underbart att höra.
Alla dessa minnen som jag inte vill glömma. Jag hoppas så innerligt att jag aldrig kommer glömma er!
Kommentarer
Trackback
