Trött!
Jag är så trött, trött på allt! Jag är helt enkelt orkeslös...
Det skulle vara så skönt att bara kunna lämna allt och skita i det här, men vem är jag då? Vad skulle jag då ha att vara stolt över? Ingenting! Det finns inget jag har gjort hitills i mitt liv som jag är stolt över. Däremot har jag saker jag vill göra, men frågan är om jag kommer vara stolt över dem efteråt? Då kanske det bara känns som det gör nu, att det var väl inget att vara stolt över. Det hade väl vem som helst klarat av.
Som på filosofin när i skulle tänka över om vi hade gjort några stora livsval. Jag är 18 år och kunde inte komma på något. Förutom att jag någon gång har bestämt mig för att faktiskt leva. Men är det något att vara stolt över när man mår som jag gör?
Det jag vill göra med mitt liv. Jag vill göra lumpen, jag vill plugga till lärare och arbeta som det, jag vill skaffa barn, både egna och kanske vara fosterförälder. Det är så jag ser på mitt liv just nu. Men kommer jag att klara av det? Är det här bara en kris eller kommer jag alltid att vara såhär? Just nu känns det som det senare alternativet.
Jo, nu kom jag faktiskt på något att vara stolt över. Att jag inte har skärt mig på nästan två år. Men jag måste säga att det är väldigt lockande att börja igen. När alla de där sakerna kommer, att bara kunna göra något som stoppar dem för stunden. För just som det ser ut nu, så finns det inget annat. Jag vet inte vad jag ska göra när händerna börjar skaka, magen knyter sig och ticksen kommer. Jag vill liksom prata, men jag kan inte. Det jag oftast klarar av är att skriva, antingen för mig själv eller med någon. Men det beror också på. Det finns ytterst få personer jag klarar av att prata med på riktigt. Jag hade en psykolog för några år sedan. Jag kunde knappt prata med henne. Hon fick fråga och jag svarade. Problemet med mig är att jag kan tänka på hurvida jag ska säga en sak eller inte i timmar men när jag väl bestämmer mig så är det för sent.
Jag vill inte vara påträngande, det är det värsta jag vet men ibland måste jag. Jag är tacksam för att de personer jag faktiskt kan prata med finns där då. Men jag vill inte vara beroende v någon för att kunna må bra. Jag vill klara det själv. Det är bara så svårt.
Jag får dra en djup suck och gå vidare, eller något...
Det skulle vara så skönt att bara kunna lämna allt och skita i det här, men vem är jag då? Vad skulle jag då ha att vara stolt över? Ingenting! Det finns inget jag har gjort hitills i mitt liv som jag är stolt över. Däremot har jag saker jag vill göra, men frågan är om jag kommer vara stolt över dem efteråt? Då kanske det bara känns som det gör nu, att det var väl inget att vara stolt över. Det hade väl vem som helst klarat av.
Som på filosofin när i skulle tänka över om vi hade gjort några stora livsval. Jag är 18 år och kunde inte komma på något. Förutom att jag någon gång har bestämt mig för att faktiskt leva. Men är det något att vara stolt över när man mår som jag gör?
Det jag vill göra med mitt liv. Jag vill göra lumpen, jag vill plugga till lärare och arbeta som det, jag vill skaffa barn, både egna och kanske vara fosterförälder. Det är så jag ser på mitt liv just nu. Men kommer jag att klara av det? Är det här bara en kris eller kommer jag alltid att vara såhär? Just nu känns det som det senare alternativet.
Jo, nu kom jag faktiskt på något att vara stolt över. Att jag inte har skärt mig på nästan två år. Men jag måste säga att det är väldigt lockande att börja igen. När alla de där sakerna kommer, att bara kunna göra något som stoppar dem för stunden. För just som det ser ut nu, så finns det inget annat. Jag vet inte vad jag ska göra när händerna börjar skaka, magen knyter sig och ticksen kommer. Jag vill liksom prata, men jag kan inte. Det jag oftast klarar av är att skriva, antingen för mig själv eller med någon. Men det beror också på. Det finns ytterst få personer jag klarar av att prata med på riktigt. Jag hade en psykolog för några år sedan. Jag kunde knappt prata med henne. Hon fick fråga och jag svarade. Problemet med mig är att jag kan tänka på hurvida jag ska säga en sak eller inte i timmar men när jag väl bestämmer mig så är det för sent.
Jag vill inte vara påträngande, det är det värsta jag vet men ibland måste jag. Jag är tacksam för att de personer jag faktiskt kan prata med finns där då. Men jag vill inte vara beroende v någon för att kunna må bra. Jag vill klara det själv. Det är bara så svårt.
Jag får dra en djup suck och gå vidare, eller något...
Kommentarer
Trackback
