KarinBjerkhaug

Saknar er. Ja, jag vet att jag är tjatig men så är det. Det är så för att jag inte vet vad jag ska göra med det. Jag vill gå vidare men jag vågar inte riktigt. Patetiskt som det låter så är jag rädd för att glömma er. Så istället klamrar jag fast vid någon slags bild av att vi snart kommer ses igen. Ibland är jag till och med helt säker på att jag ser någon av er gåendes på gatan.
Alla dessa stunder som jag minns med er. Spela fotboll med morfar i hallen, gå till affären med mormor och klä ut mig i farmors saker. Så mycket kärlek som ni har skänt till mig, det glömmer jag aldrig. Fast samtidigt är jag rädd att jag ska göra det. Usch, vad konstig jag är...
Jag orkar inte skriva mer nu. Får inte ur mig något vettigt idag...