KarinBjerkhaug

Just nu är jag ganska trött. Inte trött, sömnig, utan trött på livet. Jag vet egentligen inte varför men det går tungt just nu. Den där klumpen i bröstet vill bara inte försvinna och tankarna har kommit för att stanna. Men vad gör man åt det? Det jag gör är att inbilla mig själv att allt har ett syfte eller en mening. Jag vill hoppas på att det är så men oftast är det bara väldigt svårt. Gång på gång försöker man intala sig själv att allt har en mening. Kan det vara så enkelt?
Jag saknar en viss person. Idag behöver jag inte nämna namn, huvudsaken är att jag själv vet vem det är. Jag saknar det livet jag hade då  och den tryggheten. Den livsglädjen jag faktiskt hade där ett tag. Jag önskar att det bara kunde vara som det en gång var. Men egentligen vet jag inte om jag innerst inne vill det. Vill jag ha det som det var innan? Var det verkligen bättre då eller känner jag mig bara ensam? Om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Jag önskar att jag hade svaret. Fast egentligen kan svaret bara vara en sak för jag vet egentligen att det aldrig kommer bli som förr. Det är bara att lära sig att leva från där jag är idag även om jag verkligen inte vill det egentligen. Egentligen vill jag bara försvinna. Sluta ögonen och bara försvinna.
Som sagt, trött. Men såhär är det. Jag kommer att vara kvar. Jag är för envis för att ge upp och för nyfiken för att inte kuna se vad som kommer hända mig i framtiden. Jag ha inte skärt mig på två år. Så är sanningen, jag har skärt mig och det är inget jag på något sätt är stolt över men det har fortfarande hänt. Jag har inte gjort det på två år, det är jag däremot stolt över. Jag kan ärligt säga att jag många gånger har funderat på att göra det och varit nära på att ta steget, men jag har hindrat mig själv. Det är jag glad över. Jag vill aldrig skära mig igen för det är inte min utväg.


Jag hoppas att jag snart kan se en ljuspunkt, för just nu är det ganska mörkt.