KarinBjerkhaug

Du fördrev mig Gud.
Från mitt hemland slets jag bort.
Här är jag en flykting och en främling, och det ödet finner jag mig i.
Men du tog mitt barn, och du tar mig från min man,
Jag kan inte längre se en mening.
Vad är det du vill? Vad ska jag tro?

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.

Vem skulle hjälpa mig att uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?

Nej, du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns.

Aldrig förut har jag haft dig i tal eller tanke.
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.
Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves?
Om du inte finns till vad ska jag göra då?

Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?
Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?
Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?

Nej, du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns.

Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting.
Om du inte fanns...


Den här låten med Helen Sjöholm sätter så djupa avtryck i mig. För det första är det en vacker låt och en vacker text och för det andra så stämmer den in på mig på så många sätt. Jag kan bara läsa texten om och om igen och känna igen mig i så många olika saker. Jag söker trösten och på något sätt hittar jag den i den här låten.
Jag är inte ensam!