Terapi
Andra gången idag, men jag känner att jag har mycket att få ut. Innan var det mer allmänt. Jag är trött på det här nu. Jag kan leva med att sakna mormor, morfar och farmor. Jag kan leva med att de inte finns hos mig längre. Det har jag lärt mig. Men det jag inte har lärt mig är hur jag ska handskas med det. Jag vet inte vad jg ska göra. Jag känner mig så frustrerad. Det har varit så här i flera år. Först när farmor dog, då pratade jag med min lärare och fick hjälp där. Visst, jag missade massor i skolan men jag klarade det. Jag gick vidare.
Efter att morfar dog hade jag nästan dåligt samvete. Jag kommer ihåg den gången då på slutet. När jag tänkte krama honom men inte riktigt vågade. Han såg i mina ögonen och genomskådade mig totalt. Hans ord glömmer jag aldrig. Det är klart att du inte vill krama en sån gammal gubbe som mig. Då kändes det bara som att han förstod mig, men vad jag måste ha sårat honom. Jag trodde alltid att han älskade min kusin mer än mig. Jag har alltid sett mig själv som det svarta fåret i våran släkt. Men när mammas kusin (tror jag det var) kom fram till mig på begravningen och frågade om jag var Karin som han hade pratat så mycket om ångrade jag mig. Allt jag ville var bara att kunna gå tillbaka till den där stunden och hålla om honom. Jag kommer aldrig att sluta tänka på just de där två ögonblicken. Jag kommer aldrig glömma min älskade morfar.
Det känns som att det var efter morfars död som allt verkligen rasade.Jag bröt ihop och började gråta i skolan. Vissa dagar gick jag inte ens i skolan. Det här var ändå snart fyra år sedan. Varför kan jag aldrig komma över det?
En sak var jag i alla fall bestämd med. Jag skulle inte göra samma sak med mormor, och det gjorde jag inte. Varje gång jag såg henne kramade jag om henne som att det var sista gångenoch det gick inte en dag utan att jag tänkte på henne. Det värsta med mormor var att hon fick lida så. Fredag kväll åkte mamma in till sjukuset. Hon och hennes syskon spenderade hela helgen där. Jag var där till och från, men det gjorde onte att se mormor så. Hon var knappt vid medvetande för hon var så fullsprutad med smärtstillande. Man kunde inte se hennes vackra leende för hon hade så ont. Jag bad flera gånger den helgen att hon bara skulle få dö. Att hon skulle slippa det lidandet. Det var hemskt att se hur hon, helt nerdrogad, såg morfar framför sig och sa att hon var på väg. Hur hon inte ville släppa taget för att hon var rädd att mamma och hennes syskon inte skulle hålla ihop. Till slut släppte hon taget. Det var måndag morgon och mamma ringde hem. Jag gick till skolan den morgonen och det var en av de värsta skoldagarna i mitt liv.
För mig är det egentligen inte deras död jag har svårt att komma över. Det svåra för mig är att jag inte vet hur jag ska handskas med sorgen. Som jag sa, när farmor dog hjälpte min lärare mig. Det var en period när jag skärde mig själv, det slutade jag med när jag träffade Gustav. Nu när det är slut mellan oss vet jag inte vad jag ska göra för att bli som vanligt. Så det här är min nya terapi. Vi får hålla tummarna på att det lyckas!
På återseende
Efter att morfar dog hade jag nästan dåligt samvete. Jag kommer ihåg den gången då på slutet. När jag tänkte krama honom men inte riktigt vågade. Han såg i mina ögonen och genomskådade mig totalt. Hans ord glömmer jag aldrig. Det är klart att du inte vill krama en sån gammal gubbe som mig. Då kändes det bara som att han förstod mig, men vad jag måste ha sårat honom. Jag trodde alltid att han älskade min kusin mer än mig. Jag har alltid sett mig själv som det svarta fåret i våran släkt. Men när mammas kusin (tror jag det var) kom fram till mig på begravningen och frågade om jag var Karin som han hade pratat så mycket om ångrade jag mig. Allt jag ville var bara att kunna gå tillbaka till den där stunden och hålla om honom. Jag kommer aldrig att sluta tänka på just de där två ögonblicken. Jag kommer aldrig glömma min älskade morfar.
Det känns som att det var efter morfars död som allt verkligen rasade.Jag bröt ihop och började gråta i skolan. Vissa dagar gick jag inte ens i skolan. Det här var ändå snart fyra år sedan. Varför kan jag aldrig komma över det?
En sak var jag i alla fall bestämd med. Jag skulle inte göra samma sak med mormor, och det gjorde jag inte. Varje gång jag såg henne kramade jag om henne som att det var sista gångenoch det gick inte en dag utan att jag tänkte på henne. Det värsta med mormor var att hon fick lida så. Fredag kväll åkte mamma in till sjukuset. Hon och hennes syskon spenderade hela helgen där. Jag var där till och från, men det gjorde onte att se mormor så. Hon var knappt vid medvetande för hon var så fullsprutad med smärtstillande. Man kunde inte se hennes vackra leende för hon hade så ont. Jag bad flera gånger den helgen att hon bara skulle få dö. Att hon skulle slippa det lidandet. Det var hemskt att se hur hon, helt nerdrogad, såg morfar framför sig och sa att hon var på väg. Hur hon inte ville släppa taget för att hon var rädd att mamma och hennes syskon inte skulle hålla ihop. Till slut släppte hon taget. Det var måndag morgon och mamma ringde hem. Jag gick till skolan den morgonen och det var en av de värsta skoldagarna i mitt liv.
För mig är det egentligen inte deras död jag har svårt att komma över. Det svåra för mig är att jag inte vet hur jag ska handskas med sorgen. Som jag sa, när farmor dog hjälpte min lärare mig. Det var en period när jag skärde mig själv, det slutade jag med när jag träffade Gustav. Nu när det är slut mellan oss vet jag inte vad jag ska göra för att bli som vanligt. Så det här är min nya terapi. Vi får hålla tummarna på att det lyckas!
På återseende
Kommentarer
Trackback
