KarinBjerkhaug

Det står helt stilla i min hjärna just nu. Det känns som att jag skulle behöva gråta ut. Jag vill gråta och bara därför så går det inte. Jag måste vara helt vrickad. Just nu tänker jag egentligen ingenting. Jag har börjat känna efter hur jag mår och det är inte glada nyheter direkt. Även om det har hjälpt att snacka med både Patrik och Daniel så mår jag forfarande skit. Grejen är att jag har så svårt att prata om just det som är "fel". Istället pratar jagom allt annat bara för att ha något annat att tänka på. Det är precis likadant som när jag gick hos psykologen. Jag pratade om allt annat för att det jag skulle prata om gjorde ont och när jag pratade om annat så slutade jag att tänka på det. Det som är felet med det är att det bara funkar för stunden. Det funkar aldrig en längre tid. För så småningom börjar jag tänka negativt igen och då kanske det inte finns någon jag kan prata med. Det skrämmer mig. Att jag inte har någon att prata med när jag som mest behöver det. För då vet jag inte vad jag kan göra mot mig själv. Hur illa har det inte blivit när man skrämmer sig själv?

På återseende