Dålig dag
Jaha, det här blir nog en bra dag. Eller inte. Sjukt dålig start på dagen. Undrar om det är vädret eller bara att jag har varit lite nere innan. Nej, jag vet inte. Innan trodde jag helt allvarligt att jag skulle börja gråta utan anledning. Det bara kryper i kroppen på mig. På ett sätt vill jag göra det men samtidigt inte. Jag har inte gjort det på över ett och ett halvt år och det känns så onödigt att bryta det, men samtidigt känns det så skönt när man väl gör det. Idag skulle jag helst ligga inna framför teven hela dagen, men så blir det inte. Jag ska till Bötterum. Ikväll ska jag i alla fall bara ta det lugnt. Jag orkar inte så mycket mer. Jag är trött på mig själv och mina känslor. Jag är trött på att vara ovetandes om hur människor tycker om mig. Jag blir irriterad på folk som inte kan vara öppna och ärliga. Med folk menar jag egentligen en viss person. Jag trodde att du ville prata med mig och hålla kontakten i alla fall. Men jag hade tydligen väldigt fel. Det är synd för jag tycker om att prata med den personen. Det har faktiskt hjälpt mig innan. Men jag får väl lösa det på ett annat sätt nu.
Pissdåligt väder idag. Då blir man ju inte på bättre humör direkt. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag orkar ändå inte vara ute när jag är nere. Jag saknar er i mitt liv. Tänk att det har gått sex och tre år sedan ni gick bort. Det känns som att det var igår. Jag saknar er verkligen och det är därför det här är så svårt för mig. Jag vill inte kommer över och glömma er. Jag vill alltid ha er i mitt hjärta och jag är rädd att ni inte kommer finnas där ifall jag kommer över eran död.
Jag skrev om farmor för ett par dagar sen. Så då kommer väl nästa person i ordningen nu. Morfar.
Tage Jonasson
Han har alltid varit den lugna, sansade och väldigt klyftiga förebilden för min del. Han hade alltid något vettigt att säga och han var alltid rättvis. Ibland undrade man ifall han inte kunde läsa tankar. Jag hade så roligt med honom när jag var liten. Det var verkligen en underbar tid! Ibland undrar jag om jag inte är lite lik honom. Han var också ganska innesluten i sig själv och yttrade sig inte så mycket om sina känslor. Varken till sättet eller vad han sa. Ibland undrar jag vad han egentligen tänkte på.
Det kändes som att det på något sätt var extra viktigt att bli älskad av honom för att han var så rättvis och då visste man att han verkligen gjorde det. Det är väl delvis det jag har dåligt samvete för. Det är så här att jag har en kusin, Kristoffer. Han är autistisk och jag har alltid trott att både morfar och mormor älskade honom mer än mig. De har alltid gett honom extra uppmärksamhet, vilket jag egentligen borde ha förstått redan från början att det inte var något fel med. Men de känslorna kan jag inte ändra på nu. Jag hade nog aldrig insett det här om inte en släkting till morfar hade kommit fram på hans begravning och frågat om jag var Karin som han hade pratat så mycket om. Det värmde verkligen mitt hjärta samtidigt som jag fick dåligt samvete för att alltid har varit lite avundssjuk. Jag förstår nu hur korkat det egentligen låter, men så är det.
Sen var det förståss den gången jag har berättat om innan. De på slutet när han var riktigt sjuk. Jag tänkte krama honom men vågade inte riktigt. Han genomskådade mig totalt. Han såg min osäkerhet i ögonen. Han sa att han förstod att jag inte ville krama en gammal gubbe som han. Dumt nog lyssnade jag på honom. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag skulle ha kramat om honom ordentligt trots min osäkerhet.
Det är sådana här saker jag aldrig kan komma över. Sådana saker som egentligen bara är bagateller. Det känns så himla onödigt att jag inte kan komma över det. Den största anledningen till att jag saknar honom så himla mycket är att jag ser många likheter mellan oss. Den där inneslutna, eftertänksamma och lite fundersamma personen som jag kan känna igen mig själv i.
Vila i frid, älskade morfar!
På återseende
Pissdåligt väder idag. Då blir man ju inte på bättre humör direkt. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag orkar ändå inte vara ute när jag är nere. Jag saknar er i mitt liv. Tänk att det har gått sex och tre år sedan ni gick bort. Det känns som att det var igår. Jag saknar er verkligen och det är därför det här är så svårt för mig. Jag vill inte kommer över och glömma er. Jag vill alltid ha er i mitt hjärta och jag är rädd att ni inte kommer finnas där ifall jag kommer över eran död.
Jag skrev om farmor för ett par dagar sen. Så då kommer väl nästa person i ordningen nu. Morfar.
Tage Jonasson
Han har alltid varit den lugna, sansade och väldigt klyftiga förebilden för min del. Han hade alltid något vettigt att säga och han var alltid rättvis. Ibland undrade man ifall han inte kunde läsa tankar. Jag hade så roligt med honom när jag var liten. Det var verkligen en underbar tid! Ibland undrar jag om jag inte är lite lik honom. Han var också ganska innesluten i sig själv och yttrade sig inte så mycket om sina känslor. Varken till sättet eller vad han sa. Ibland undrar jag vad han egentligen tänkte på.
Det kändes som att det på något sätt var extra viktigt att bli älskad av honom för att han var så rättvis och då visste man att han verkligen gjorde det. Det är väl delvis det jag har dåligt samvete för. Det är så här att jag har en kusin, Kristoffer. Han är autistisk och jag har alltid trott att både morfar och mormor älskade honom mer än mig. De har alltid gett honom extra uppmärksamhet, vilket jag egentligen borde ha förstått redan från början att det inte var något fel med. Men de känslorna kan jag inte ändra på nu. Jag hade nog aldrig insett det här om inte en släkting till morfar hade kommit fram på hans begravning och frågat om jag var Karin som han hade pratat så mycket om. Det värmde verkligen mitt hjärta samtidigt som jag fick dåligt samvete för att alltid har varit lite avundssjuk. Jag förstår nu hur korkat det egentligen låter, men så är det.
Sen var det förståss den gången jag har berättat om innan. De på slutet när han var riktigt sjuk. Jag tänkte krama honom men vågade inte riktigt. Han genomskådade mig totalt. Han såg min osäkerhet i ögonen. Han sa att han förstod att jag inte ville krama en gammal gubbe som han. Dumt nog lyssnade jag på honom. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag skulle ha kramat om honom ordentligt trots min osäkerhet.
Det är sådana här saker jag aldrig kan komma över. Sådana saker som egentligen bara är bagateller. Det känns så himla onödigt att jag inte kan komma över det. Den största anledningen till att jag saknar honom så himla mycket är att jag ser många likheter mellan oss. Den där inneslutna, eftertänksamma och lite fundersamma personen som jag kan känna igen mig själv i.
Vila i frid, älskade morfar!
På återseende
Kommentarer
Trackback
