KarinBjerkhaug

Jag vet inte hur jag känner eller vad jagkänner längre. Jag vet inte vad jag ska göra åt mina känslor. Jag är så frestad att göra det där men samtidigt stoppar jag mig själv. Jag vet inte hur länge jag kommer kunna stoppa mig själv längre, men vi får hoppas att det snart dyker upp någonting som får mina känslor att dämpas. Jag vill inte känna så här men lik förbbannat har jag den där klumpen i magen. Eller jag vet inte ens om det går att kalla det för klump, det är nog mer ett hål. Allt det här sänker mitt självförtoende något enormt. Jag tyckte att jag hade byggt upp det under den här tiden men nu bara rasar det. Förut kunde jag tycka att jag såg bra ut. Jag ser inte det längre. Jag ser alla skavanker och fel. Jag tänker alldeles för mycket och det finns egentligen inget just nu som får mig att känna mig älskad. Det skulle vara Anna i så fall. Hon finns där för mig, men jag vill inte störa henne med mina problem. Jag vill egentligen inte störa någon. Det är därför jag vill skriva här. Här tränger jag mig inte på någon. Det är frivilligt.
Jag är mycket väl medveten om att jag är dum. Jag har haft alla förutsättningar i mitt liv. Mina föräldrar bor tillsammans i ett hus. Jag har aldrig sett någon av dem riktigt full. Vi har två bilar, två hundar och allt det där som många bara önskar sig. Ändå sitter jag här och klagar. Det får mig att bli ännu argare och sur på mig själv. För jag vet att jag har det bra men ändå så kan jag inte må bra.
Jag kan ärligt inte säga ifall jag vill leva mer eller inte...

På återseende